När Per Lindeberg kom ut med sin bok Döden är en man hörde jag honom föreläsa. I publiken satt en man som jag kände igen. En av Sveriges då mest kända extremnationalister. Vet inte om det är en korrekt beteckning, men ungefär så. Jag funderade på vad som fick honom att besöka just denna föreläsning. Men det handlade om rättsövergrepp. Några veckor senare hörde jag Staffan Skott tala om kommunismen. Åter var denne man där och lyssnade. Detta var i Stockholm, där det varje vecka fanns ett stort antal föreläsningar att välja mellan om man var intresserad. Och sedan träffade jag på honom en tredje gång. Vi verkade ha liknande intressen, men från olika perspektiv. Det var historikern Heléne Lööw som föreläste om nazismen i Sverige. Jag hade läst och beundrat hennes bok och hon var en stark talare. Efter föreläsningen gick jag fram till mannen med de extremnationalistiska uppfattningarna, han var också omnämnd i hennes bok. Jag frågade vad han tyckte om föreläsningen och Heléne Lööw.

– Hon är saklig och vederhäftig, svarade han.

Jag vet inte om Heléne Lööw hade uppskattat omdömet. Men det säger något om hennes sätt att skriva. Göran Greider skrev i en recension i GP 30 november (!) 1998 att hon är ”kusligt saklig”.

Litteratur: Lööw, Heléne (1998): Nazismen i Sverige 1980-1997. Den rasistiska undergroundrörelsen: musiken, myterna, riterna. Stockholm: Ordfront förlag.