Tog mig runt milen i Skatås idag. Jag är för gammal för det här. Låren känns som cementsäckar. Men jag gick i alla fall inte. Samma som vid mitt enda Göteborgsvarv för snart tio år sedan. Första milen gick galant. Jag sprang omkring och log åt publiken. Sedan blev det längre och längre mellan kilometerstolparna. Jag var väl förberedd, hade sprungit 18 km helgen innan. Utan problem. Men jag hade inte tränat på asfalt. Och nu började mina gamla ljumskproblem komma tillbaka. För varje steg högg det i ljumskarna. Jag vågade inte stanna vid vätskekontrollerna, jag slet till mig en mugg i farten som om jag vore en av de kenyanska elitlöparna. Hade jag stannat hade jag inte kommit igång igen. Jag tog mig i mål. Till slut. Det var inte mer heller. Men jag gick i alla fall inte. Även om det fanns dem som nästan promenerade förbi mig i slutet. Jag kände ingen glädje efter loppet. Satt bara framför mig och stirrade. Allt kändes meningslöst. Alla depåer tömda. Jag var närmast suicidal. Tack vare mat och dryck och goda kamrater vaknade jag till liv. Psykiskt, alltså. Idag kan jag se tillbaka på varvet med en viss tillfredsställelse. Jag vårdar min medalj.
Haruki Murakami är författare och nämns ibland i nobelprissammanhang. Men han är också långdistanslöpare. Han har skrivit en ganska kort och fin bok om löpning. Den heter Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami beskriver hur han vid 47 års ålder springer ett tiomilalopp i Japan. Det handlar alltså om tio mil på en dag. Efter femtio kilometer började musklerna i benen att stelna, skriver Murakami. Sträckan upp till sjuttiofem kilometer var närmast outhärdlig. Benen lydde inte. Smärtan förflyttar sig i kroppen. Hans värld slutar tre meter bort. Han tänker inte längre än så. Men vid sjuttiofem kilometer kommer han över på andra sidan. Han andas ut och han andas in. En slags lyckokänsla infinner sig. Och han tar sig i mål.
