Nej, säg inget ont om Billy Bremner. Jag vill inte höra det. Fortfarande när jag ser klipp med Bremner i fajter och när han gör mål, så får jag adrenalintillströmning och ögonen tåras. Om han verkligen slog ner Kevin Keegan, och jag säger om, så hade han säkert goda skäl till det. Det innebär inte att jag försvarar våld på fotbollsplanen. Men ibland måste man skilja på sak och person. Okej, jag vet att jag tidigare argumenterat mot detta synsätt, att man ska skilja på sak och person, men i detta fall tycker jag att det stämmer in. Ingen regel utan undantag.
—-
Talade med en blåvit gubbe i pensionsåldern. Seriös man. Mycket fotbollskunnig. Han vet min lagtillhörighet. Han berättade om derbyna mellan Öis och IFK på 1960-talet. Hur rädda IFK-spelarna var för Rune Börjesson och Agne Simonsson. Denne man hade vid ett tillfälle träffat en spelare från VM-laget -58. Den tidigare landslagsspelaren hade då fått frågan vem som hade varit bäst i VM-laget.
– Agne Simonsson, blev svaret utan tvekan, han var en klass bättre än oss andra.
Jag har hört det från så många håll, och det jag själv sett bekräftar detta. Agne är en av Sveriges genom tiderna tre bästa fotbollsspelare. Vilka de två övriga är kan man diskutera, jag har min uppfattning klar.
Öis-legendarer vid sidan av Agne, för mig, är Sören, Örjan och Marcus. Men det finns fler givetvis.
Under en period gick jag och tittade på Blåvitt. Det är bara denna enda period det har inträffat. I början på 1980-talet. Jag ville se Torbjörn Nilsson glida förbi motståndarna. Det var så vackert.