Hitchcocks rysare Rebecka är bland det mer skrämmande jag har sett i filmväg. En sådan film jag inte ser om, fast den är så välgjord och jag har den i samlingen. Men det handlar om gamla relationer som lever kvar, inte om mörkret.
Den svenska efterföljaren Moln över Hellesta, också en svartvit film, med sina suggestiva sommarnätter, har jag inte överhuvudtaget införskaffat, vill inte ens ha den hemma.
Mörkret har aldrig skrämt mig. Däremot ljusa sommarnätter.
