Jan Eriksson 2014

Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.

(Första Korintierbrevet 13:1-7)

“Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa”

(Matteus 27:42)

”Minnet bleknar enligt ett talesätt. Men i själva verket växer det. Det som kanske bleknar är den ursprungliga varseblivningen, den faktiska upplevelsen av händelsen. Men varje gång vi erinrar oss en händelse måste vi rekonstruera minnet och därför ändras det för varje gång – färgas av efterföljande händelser, av ökad förståelse, av ett nytt sammanhang, av förslag från andra och av andra människors hågkomster. Allt det som ändrar minnet smälter samman med vår erfarenhet och vi blir säkra på att vi såg eller gjorde det vi minns.”

Minnesforskaren Elisabeth Loftus i “Vårt minne.” Liber. 1982:84.

Det känns som att Torbjörn Tännsjö har funnits med mig i snart hela mitt vuxna liv. Hans artiklar i DN, Filosofisk tidskrift och Tidskrift för politisk filosofi, hans medverkan i Filosofiska rummet i radions P1, och hans bokutgivning. Allt har jag följt, det mesta med stort allvar.

När jag läser hans nyutkomna självbiografi, Vänsterdocenten, ser jag mina egna intressen, det ena efter det andra, återges av Tännsjö. Han skriver om personlig identitet, är jag samma person idag som för 30 år sedan? Om dödshjälp, om vapenvägran, om det berättigade med tortyr, om vänsterpartiets resor i öst, och hans egen resa till Nordkorea, om Lars O Ericssons prostitutionsartikel, jag minns hur jag läste den på 80-talet, om Mathleins fantastiska artikel om djurrätt, om hur Tännsjö argumenterar mot veganism, om gudstro och ateism, hur Tännsjö skänker bort sitt arv på fem miljoner …

Är det mina intressen, mitt eget liv, som har fått mig att läsa Tännsjö eller har han påverkat så vad jag blivit fascinerad av?

Det som berör mig mest är karaktäristiken över Harald Ofstad. Jag har alltid tyckt om att ha idoler och förebilder. Ofstad var under många år en sådan förebild för mig. Och så denna beskrivning, hur Tännsjö minns en översittare och mobbare. Vi talar om mannen som skrev “Vårt förakt för svaghet – nazismens normer och värderingar, och våra egna”. Var allt en projektion?

Ingemar Hedenius, en annan viktig person för mig, men som skrivit så nedlåtande om Tännsjö, kommer lindrigt undan i jämförelse med avsnittet om Harald Ofstad.

Det andra som fastnar starkt i Tännsjös bok är hur han analyserar vad han kallar den tillfälliga ondskan, att vi kan vara goda i vissa sammanhang och dåliga i andra. Vi beter oss på ett sätt på jobbet, och ett helt annat i hemmet. Vi kan vara goda familjefäder och samtidigt massmördare.

Ibland håller jag inte med. Men det är detta som är så roligt med att läsa Tännsjö. Oftast, men långt ifrån alltid, förstår jag vad han menar, trots att han skriver om svåra filosofiska frågor.

Och det gör att jag känner en tacksamhet mot honom. Sträckläser första delen av hans självbiografi och väntar redan nu på nästa del: Etikprofessorn.