En överlappning är så enkel, men den kräver att man vågar. Och det är ett samspel. Bollhållaren måste avancera, men istället för det sedvanliga att gå ner mot kortlinjen så skär han in mot försvararen. Den som vågar är den som kommer på överlappningen. Det är ofta en lång löpning han måste göra och han vet inte om han kommer att få bollen, eller om medspelaren överhuvudtaget uppfattar vad som är på gång.
När ytterbacken blir utmanad och han uppmärksammar löpningen kan han välja att ligga något åt kanten och på så sätt förhindra utspelet, samtidigt som detta skapar en öppning åt mitten där anfallaren kan skära in än mer och komma på skott.
Den som sprungit för överlappningen är då, även om han inte får passningen, den som skapat målchansen.
*
En överlämning är inte så vacker, men kan vara lika effektiv, samtidigt som den kan sluta i katastrof på ett annat sätt.
Och den kräver än mer av överensstämmelse mellan spelarna.
Anfallaren fastnar vid hörnflaggan och han vänder hemåt med försvararen i ryggen. Det sedvanliga är här ett bakåtspel till mittfältaren som möter upp. Men istället för att vänta in passningen rör sig nu mittfältaren mot sin anfallare. De springer mot varandra. Och när de är jämsides släpper anfallaren bollen till medspelaren och försvararen hinner inte med, nu är det fritt läge för mittfältaren.
En vaken försvarare uppmärksammar när detta är på gång, men anfallaren brukar då lägga armen bakom ryggen på försvararen och hålla undan honom, jag minns hur vi tränade på detta när jag var pojklagsspelare, domaren har inte en möjlighet att uppfatta det i denna positionen.
Katastrofen inträffar när det inte finns något verkligt samspel. Det är då medspelarna vid ögonblicket för överlämning smäller ihop i ett motlägg som kan medföra att bägge stupar.
En sådan misslyckad överlämning är något av det mer demoraliserande som kan inträffa på en fotbollsplan.
