Jan Eriksson 2014

Så långt borta, och ändå så nära.

Så nära och ändå, så långt borta.

Björn Afzelius skriver om hur han blev öisare:

Jag tänkte: “Vilka vackra färger. Rött och blått.”

Amor et Fides

Björn Afzelius höll fast vid sina grundläggande uppfattningar, men bytte också åsikt som i Kubafrågan, där han även agerade i praktisk handling när han till slut tog avstånd från Castro, och smugglade in pengar till oppositionen Jag minns hur han debatterade i Proletären och han gav ut en castrokritisk bok, En gång i Havanna, som ansetts så undermålig att den rensats ut från svenska bibliotek och knappt går att få tag i antikvariskt. Själv tycker jag ändå den är läsvärd, trots den diskutabla mans- och kvinnosynen, och jag har den i bokhyllan.

Affe var öisare och hans musik spelas på varje hemmamatch.

Att byta uppfattning, det kräver sin man. Man riskerar att bli betraktad som en vindflöjel och man får sina tidigare vänner emot sig. Processen i att förändra sina tankemönster har alltid intresserat mig. Att stå kvar, och att stå emot, kräver resning. Att ändra åsikt, utan att följa med strömmen och vara opportunist, sannolikt ett än större civilkurage.