Jan Eriksson 2014

Sail out till you lose sight of land,

then sink the boat.

D´you hear, sink her.

Goodbye Peter.

(Peter Grimes)

Paketet damp ner i brevlådan idag. Jag firade ner persiennerna, stängde av mobilen och kortslöt porttelefonen. Så satte jag mig i läsfåtöljen, med tänd läslampa, och öppnade min nya bok, direkt från förlaget, helt nyutkommen, jag kunde inte låta bli att lukta på den, så vackert rött omslag och fint tryck. Det var sex år sedan han kom ut med en diktsamling, jag hörde honom på Draken då, nu är det dags igen. Lans av ljus var med, som jag hoppats, nyårsdikten.

….

Lyssnade på Missa Solemnis av Beethoven senare på kvällen. Direktsändning i radions P2 med Kent Nagano som dirigent från Göteborgs konserthus. Jag borde varit där. Men det var länge sedan nu jag var på konserthuset, i alla fall ett halvår sedan, i perioder har jag varit där nästan varje vecka, men det finns kvar, och Kenta och Beethoven var en jättebra kombination, så behagligt.

Och natten viskade Annabel Lee…

– Någon balettdansör kommer du aldrig att bli.

Jag var i 20-årsåldern och det var inte så att jag sökte in på Balettakademin. Nej, jag hade sökt hjälp för ryggproblem och ställde frågan om jag kunde bli frisk nog att fortsätta med fotbollen. Nu var det inte ryggen egentligen som var problemet utan snarare mina korta baksideslårmuskler, så regelbunden stretching efter träningen skulle hjälpa mig, fortsatt fotbollspel var inget problem. Men någon balettdansör skulle jag som sagt aldrig kunna bli.

Att dansa balett hade inte heller varit någon dröm för mig. Ett par år senare, detta var på 1980-talet, såg jag Romeo och Julia i balettform på Stora teatern i Göteborg. Jag hade fått med mig några kollegor och vi tyckte det var en rolig grej, även om det inte var någon himlastormande upplevelse.

Sedan dröjde det till 2011 innan jag såg balett igen. Kungliga Baletten från Stockholm gästspelade med Svansjön på Göteborgsoperan. Detta var något annat, det tog mig, det satte sig i mig, en traditionell uppsättning med klassisk scenografi och fantastisk musik. Och jag kunde imponeras av dansarna, deras balans, vighet och styrka.

Associationen kommer när jag ser Bruce Lee i hans Kung fu-filmer. Det är som dans, så väl koreograferat och de har nött in grundstegen. Jag har alltid beundrat människor som har nött in grundstegen så att de sitter i ryggmärgen, utantillkunskaper genom överinlärning. (Kung fu lär på kinesiska betyda skicklighet genom hårt arbete.)

Sedan inser jag något senkommet varifrån inspirationen kommer till att sparka på människor som ligger ner eller hoppa jämfota på bröstkorgen eller i ansiktet på någon.

Om jag ska välja så föredrar jag Tchaikovsky och Svansjön framför Bruce Lee.