Jan Eriksson 2014

Professorn i nordisk litteratur Ebba-Witt Brattström menar att det nya ordet hen osynliggör kvinnor (SvD 140729).

När jag läste på högskolan så fick vi lära oss att i referenser skriva ut förnamn. Vi skulle inte osynliggöra kvinnliga forskare eller dölja övervikt av män i referenserna. Samtidigt funderade jag redan då på om det inte borde vara tvärtom. Att man skulle vara könsneutral i referenser för att inte manliga forskare skulle ges större auktoritet. Men någonstans köpte jag argumentet med att skriva ut förnamn och har fortsatt med det.

Jag använder inte hen. Men det är mer en vanesak. Det är klart att det kommer att slå igenom. Och till slut även hos mig. Men motargumentet är inte ointressant.

En ung kvinna som jag handledde för flera år sedan sa att jag namedroppade. Hon sa inte mer än så, men hon hade säkert observerat det, jag nämner sällan namn på kvinnor.

Jag har kommenterat detta tidigare, men när jag läser igenom några av mina senaste inlägg ser jag samma sak igen. Det är nästan bara manliga författare, filmskådespelare och fotbollsspelare som jag refererar till. Speglar detta en verklighet eller speglar det mig? Jag tror mest på det sistnämnda. Jag har lättare att känna igen mig i män än i kvinnor.

En kvinna som jag beundrar är Pia Sundhage. Inget originellt val, men jag menar det verkligen. Jag såg Jitex spela på Kvarnbyvallen med spelare som Elisabeth Leidinge, Anette Nicklasson, Anette Börjesson och Pia Sundhage. Jag vet också vilket motstånd damfotbollen då mötte (och kanske fortfarande, men inte på samma sätt). Dessa spelare kände givetvis av detta motstånd och har varit tvungna att hantera det. Jag har kunnat känna motståndet i mig själv (vad handlar det om, rädsla?). Samtidigt har jag alltid tyckt att det har varit djupt orättvist. Därav min respekt för dessa kvinnor, inte bara i sin roll som fotbollsspelare.

Motståndet har inte funnits på samma sätt inom andra damidrotter, som handbollen. Jag vet inte varför. Jag var för några år sedan på en boxningsgala. Där deltog inte bara män, utan också unga kvinnor som boxades, en del i sjal. Bettan Andersson var konferencier. Jag satt i publiken och det fanns inte minsta antydan till annat än respektfulla kommentarer, vare sig det var män eller kvinnor som boxades. Det kan säkert vara olika, men det var så bra stämning. Väldigt positivt.

Men Pia Sundhage har alltid varit respekterad, vad jag vet. Hon var tidigt instruktör för män på tränarkurser, och jag hörde bara positivt om Sundhage från män som deltagit i sådana utbildningar.

Dessa idrottskvinnor borde egentligen ha fått sina egna inlägg och inte hamnat under rubriken Genus. Jag beklagar detta. Men det kommer en yngre generation nu. För dem blir det säkert mer naturligt att identifiera sig både med män och med kvinnor. Jag tror och hoppas det.

Tog mig runt milen i Skatås idag. Jag är för gammal för det här. Låren känns som cementsäckar. Men jag gick i alla fall inte. Samma som vid mitt enda Göteborgsvarv för snart tio år sedan. Första milen gick galant. Jag sprang omkring och log åt publiken. Sedan blev det längre och längre mellan kilometerstolparna. Jag var väl förberedd, hade sprungit 18 km helgen innan. Utan problem. Men jag hade inte tränat på asfalt. Och nu började mina gamla ljumskproblem komma tillbaka. För varje steg högg det i ljumskarna. Jag vågade inte stanna vid vätskekontrollerna, jag slet till mig en mugg i farten som om jag vore en av de kenyanska elitlöparna. Hade jag stannat hade jag inte kommit igång igen. Jag tog mig i mål. Till slut. Det var inte mer heller. Men jag gick i alla fall inte. Även om det fanns dem som nästan promenerade förbi mig i slutet. Jag kände ingen glädje efter loppet. Satt bara framför mig och stirrade. Allt kändes meningslöst. Alla depåer tömda. Jag var närmast suicidal. Tack vare mat och dryck och goda kamrater vaknade jag till liv. Psykiskt, alltså. Idag kan jag se tillbaka på varvet med en viss tillfredsställelse. Jag vårdar min medalj.

Haruki Murakami är författare och nämns ibland i nobelprissammanhang. Men han är också långdistanslöpare. Han har skrivit en ganska kort och fin bok om löpning. Den heter Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami beskriver hur han vid 47 års ålder springer ett tiomilalopp i Japan. Det handlar alltså om tio mil på en dag. Efter femtio kilometer började musklerna i benen att stelna, skriver Murakami. Sträckan upp till sjuttiofem kilometer var närmast outhärdlig. Benen lydde inte. Smärtan förflyttar sig i kroppen. Hans värld slutar tre meter bort. Han tänker inte längre än så. Men vid sjuttiofem kilometer kommer han över på andra sidan. Han andas ut och han andas in. En slags lyckokänsla infinner sig. Och han tar sig i mål.

“I don´t want to be anywhere else anymore. I´m here now.”

(Anthony Hopkins i filmen Shadowlands)

Citerat från Lena Andersson i Allvarligt talat, P1 140804.

” Året var 1959, scenen Wembley och föreställningen Agnes. I matchen mot England ställdes han mot tuffe backen Trevor Smith, vars rykte innehöll historier likt ´även linjemännen behöver benskydd´och ´där Trevor gått fram växer inget gräs.´ England som lag var dessutom ohyggligt bra vid tidpunkten och de 70 000 på läktarna såg fram emot ett nytt brittiskt målkalas. Problemet var bara att ingen hade talat om det för Agne.

England tog planenligt ledningen i den första halvleken och pressade på för ytterligare mål innan halvtidssignalen ljöd. En storspelade Bengt Zamora nekade dem det och med bara 0-1 på resultattavlan började Sverige så smått att gå till attack under de avslutande 45 minuterna. Det var då som Agne Simonsson klev in i handlingarna ordentligt. Det var då han skrev svensk idrottshistoria. Efter att först ha nickat in kvitteringen stod han sedan för ett artistiskt nummer i den högsta skolan. Mitt på den engelska planhalvan vann han bollen och dribblade än hit, än dit, genom hela Englands försvar. Strax utanför straffområdeslinjen gick Agne på skott med en perfekt avvägd skruv som besegrade målvakten Hopkins. Ett fantastiskt mål, en superb insats, med en grandios belöning för ´The King of Wembley´. ” (Citerat från Öis-legendarer på Svenska fans hemsida)

England – Sverige 1959 (3 min)

The Commitments är en irländsk musikfilm från 1991. Detta är en bra film. Jimmy Rabbitte Sr, pappan i filmen, har en person han beundrar över allt annat: Elvis Presley.

Jimmy Rabbitte Sr – that´s me (1:42 min)

Man kan välja att dra sig tillbaka och vila på lagrarna. Beundrad och idealiserad. Eller så fortsätter man som ledare eller föreningsaktiv på annat sätt. Ger tillbaka det man själv fått. Befinner sig nära människor. Som då kan se se ens svaga sidor och brister i personligheten. Det är värt respekt.

Nej, säg inget ont om Billy Bremner. Jag vill inte höra det. Fortfarande när jag ser klipp med Bremner i fajter och när han gör mål, så får jag adrenalintillströmning och ögonen tåras. Om han verkligen slog ner Kevin Keegan, och jag säger om, så hade han säkert goda skäl till det. Det innebär inte att jag försvarar våld på fotbollsplanen. Men ibland måste man skilja på sak och person. Okej, jag vet att jag tidigare argumenterat mot detta synsätt, att man ska skilja på sak och person, men i detta fall tycker jag att det stämmer in. Ingen regel utan undantag.

—-

Talade med en blåvit gubbe i pensionsåldern. Seriös man. Mycket fotbollskunnig. Han vet min lagtillhörighet. Han berättade om derbyna mellan Öis och IFK på 1960-talet. Hur rädda IFK-spelarna var för Rune Börjesson och Agne Simonsson. Denne man hade vid ett tillfälle träffat en spelare från VM-laget -58. Den tidigare landslagsspelaren hade då fått frågan vem som hade varit bäst i VM-laget.

– Agne Simonsson, blev svaret utan tvekan, han var en klass bättre än oss andra.

Jag har hört det från så många håll, och det jag själv sett bekräftar detta. Agne är en av Sveriges genom tiderna tre bästa fotbollsspelare. Vilka de två övriga är kan man diskutera, jag har min uppfattning klar.

Öis-legendarer vid sidan av Agne, för mig, är Sören, Örjan och Marcus. Men det finns fler givetvis.