Jan Eriksson 2014

I The Bourne Identity-trilogin söker Jason Bourne (Matt Damon) upp en ung flicka vars föräldrar han har dödat. Han förklarar för henne att det inte var sant att modern först dödade fadern och sedan tog sitt liv, så som mordet hade arrangerats. – Jag hade velat veta att det inte var min mamma som dödade min pappa, säger Bourne. – Det var jag som dödade dem. Han säger förlåt till den chockade flickan. Sedan reser han sig upp och går ut. Han lämnar flickan ensam med denna vetskapen.

Jag vet inte, men det känns så skönt att han inte stannar och försöker trösta henne.

Erik Hamrén berättade under årets fotbolls-VM om när han var tränare i Danmark. En spelare hade slagit ner en lagkamrat på träningen. Det skedde två meter framför Hamrén som gick upp till ledningen för klubben och begärde att spelaren skulle tas bort från laget. Men ledningen nekade att göra detta, då spelaren var lagets stjärna. Hamrén sa att ni får välja på honom eller mig. Så fick spelaren lämna klubben.

Lars Lagerbäck skickade hem tre landslagsspelare från ett träningsläger för att de inte höll på tiderna. Något som väckte stor uppmärksamhet och Lagerbäck fick kritik, vilket han givetvis var starkt medveten om när han tog beslutet. Men han gjorde det för laget, för andra idrottsledare, för ungdomsspelare, och kanske också i slutänden för dessa tre spelare själva. Sedan var de välkomna tillbaka till landslaget, och en av dem tackade också Lagerbäck flera år senare i samband med prisutdelning på fotbollsgalan.

Vi kan nog alla höra motargumenten i att exkludera människor på detta sätt.

Just därför tror jag på idrotten: den fostrar, lär ut gränssättning och hänsyn.

Ingen cykling idag. Tog mig runt åttan i Skatås. Vill inte kalla det löpning, knappt styrfart. Lyfte skrot. Simmade i Delsjön. Borde väl känna mig nöjd.

Raubtier ekar i mitt huvud:

Sånt är livet som nomad
varje kväll en helt ny stad
varje ansikte är nytt
och till sist har åren flytt

En hårdrockskunnig kamrat sa att det mest var tolvåringar som lyssnade på Raubtier. Men då är jag väl det, det är kanske där de har funnit mig. Deras texter är inte direkt upplyftande. Samtidigt som det finns någon sorts ironi eller distans i sången. Och ändå inte. Men texterna ger en sorts tröst.

Här är mörkt och här är kallt
Här är dysterheten allt
Allt är fruset, allt är dött
Anden bruten, själen trött

Grånande ruiner, en iskall vind som viner
Ingen framtid, inget hopp

Gå din väg, gå din väg, gå din väg
Här är allt förlorat
Gå din väg, gå din väg, gå din väg
Här är allt förlorat