Jan Eriksson 2014

En del skulle nog säga att de läst detta förut, om de bara fick handlingen berättat för sig, ännu en reserapport från Thailand… Men det är inte innehållet som fascinerar mig, som jag tycker om. Det är utformningen, det poetiska i språket. Tone Schunnessons debutroman är kort, men den har följt mig i tre dagar, jag har sett fram mot att vara ensam med den. Den totala destruktiva utlevelsen, utan ånger eller sentimentalitet. Det jag själv varit så långt ifrån. Framträdandet i Babel fick mig att läsa hennes bok. Och jag hoppas att hon skriver mer.

Under sommaren läste jag min sista bok av Roslund & Hellström. De hann med att skriva sju kriminalromaner innan Börge Hellström avled. Jag upptäckte dem ganska sent och läste de tre sista böckerna först. Språket och intrigen förtätas efterhand, men jag gillade allt de skrev. Och då är jag ingen älskare av denna genre. Men det finns en äkthet i handlingen, en sorts rasande moralism som jag uppskattar. Och en närmast total avsaknad av humor. Det här är allvar, de har något som de vill förmedla, det är inte bara ännu ett spekulativt filmmanus. Och i alla fall Hellström hade befunnit sig nära det de beskriver. Han talade om sig själv som både ett offer och en förövare.

För den som är intresserad rekommenderar jag framförallt Två soldater. Om barn i kriminella nätverk.