Jan Eriksson 2014

Tom Cruise kan tyckas något endimensionell i Mission impossible-filmerna. Men detta är en chimär. Cruise kan när han vill. Jag tänker på Magnolia där han gör sin bästa rollprestation.

Tom Cruise spelar en sektledare, karismatisk, psykopatisk, han spelar med elegans och briljans. En man som manipulerar sin omgivning, men lever på en livslögn.

Så kommer en kvinnlig journalist. Hon ser hans manipulationer, hon ser igenom honom, hon lurar honom, hon bryter igenom hans försvar, hon får honom att vackla, att bryta ihop, att se sig själv i ansiktet.

Och när livslögnen försvinner träder människan, den verklige mannen, fram.

Tom Cruise som i sitt privatliv själv är medlem i en organisation som brukar betecknas som sekt.

—-

jag önskar att sorg och lidande inte fanns
men sorg är sanning
sorg är ett bevis på att du levt
och funnits här
sorg kan inte köpas eller säljas
sorg kryper inte för någon
livet tiden och ett iskallt samhälle
kan ta ifrån dig allt
råna dig på allt
men ingen kan stjäla dina upplevelser
ingen kan ta dina minnen ifrån dig
ingen kan råna dig på din sorg

(Bruno K Öijer)

Jag var på ett möte där det bara närvarade rika människor. Vi var ett hundratal personer. Jag har befunnit mig i detta sammanhang tidigare. Det var inte första gången. Jag ser det som en slags sekt. Vi träffas i avskildhet.

Sektledaren var i trettiofemårsåldern. (En ung pojk, som farsan skulle sagt utan att han för den skull varit nedlåtande.) Smal, vältränad, löpartyp. Skräddarsydd kostym och slips. Mannen talade om hur det var förr i tiden och man insåg efter ett tag att han menade hur det var för högst fem år sedan. Han hade ett tränat kroppsspråk med gester uppövade framför spegeln. Det är någon hundradels sekund som saknas i timingen mellan rörelserna och talet, det är svårt att träna in. Han betraktades sannolikt som en god talare. Jag såg något annat och började drömma mig bort efter de första tio minuterna.

Nåväl, det intressanta var åhörarna. Medelåldern var hög. Jag drog ner den kraftigt. Det jag reagerade på var deras klädsel. De var så gott som alla väldigt enkelt klädda, slarvigt, slitet och ointresserat, inte bohemiskt eller avsiktligt på något sätt. De bara var sig själva. Någon hade en illasittande tröja med namnet på en golfklubb, någon annan hade omoderna slitna jeans och en skrynklig t-shirt.

Och jag kände igen det. Det här var verkligt rika människor.

*

Jag hörde aldrig farsan föreläsa. (Han undervisade i husbyggnad senare delen av sitt yrkesliv. Fast han arbetade praktiskt samtidigt.) Men jag kan tänka mig hur han var när han talade. Han stammade när han växte upp, och detta kunde komma tillbaka ibland. Han kunde tala alldeles för tyst för att strax efteråt närmast vråla fram sina uppfattningar. Han var intensiv när han talade, inte alls fixerad vid sig själv. Han hade något som var större än hans egen person. Han hade aldrig gått några retorikkurser, men studenterna på Chalmers röstade fram honom som bästa föreläsare.

*

Världens 85 rikaste personer har större förmögenhet än vad halva jordens befolkning äger tillsammans, läser jag i DN.

*

Jag har respekt för personer som är intresserade av kläder. Även om jag aldrig har varit det. Men går jag på opera tar jag på mig kostymen. Jag har kavaj i arbetet. Jag tror på konventioner.

Och kan känna en fascination för verkligt rika människor.

Om våldets berättigande, och medel – mål problematiken. Intressant recension i Flamman om Brusten regnbåge: Mandelas krossade dröm av Disa Håstad (Albert Bonniers förlag, 2015).