Träning bör ske utomhus oavsett regn, blåst, snö eller hagel. Det går en gräns vid minus femton grader, då man kan få problem med andningen, men det är också enda gränsen. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Tidigare levde jag upp till detta, men inte nu längre. Jag tränar ofta inomhus, i olika former. Men samtidigt kan jag känna en viss missnöjdhet, kanske till och med en viss skam, när jag inte befinner mig ute i vinden och regnet. Känslan när man går in i duschen efter träningen blir inte densamma.
Fotbollsträningen på vintrarna förr kunde ibland inledas med snöskottning av planen. Sedan pulsade man omkring där. Var det inte is, gick det ganska bra. Det var alltid mycket folk på träningarna på vintern. När jag kom till träningen i kylan, trodde jag ibland att jag skulle bli själv som tränade. Men det kunde vara ett trettiotal i omklädningsrummet när man kom ner. När våren kom och serien började halverades träningsantalet. Gubbarna fick annat för sig.
Sedan kom inneträningar på vintern. Jag gillade det inte. Jag brukade cykla till träningen året runt och det kändes tveksamt att gå in och träna fotboll. Men det var nog inte inneträningen i sig som var det stora problemet. Det var innebandyn. Jag har alltid ogillat innebandy, jag saknar fullständig förståelse för denna sport. Den kom in på gymnastiken när jag gick på gymnasiet. Jag trivdes sällan i skolan. Men gymnastiken var ett andningshål. Det var en befrielse att få byta om till gymnastikkläder. Vi spelade ofta basket eller volleyboll. Jag tyckte om det. Mer sällan var det fotboll. Ibland var det redskapsgymnastik. Det var inte min grej, men helt okej. Jag tog mig över plinten, med visst besvär, vighet har aldrig varit min styrka.
Jag har givetvis full förståelse för dem som hatade gymnastik och idrott. Men jag gjorde inte det. För mig var det, som sagt, ett andningshål.
Sedan kom alltså innebandyn. Den tog över fullständigt. Jag tyckte det var en helt obegriplig idrott, om man ens kunde kalla den det.
Och sedan även på vinterträningarna i fotbollen. Vad var meningen? Någon sorts omväxling? Stationsträningen med styrka och smidighet, utan boll, hade jag inga problem med. Det hörde till. Men att springa och vifta med en innebandyklubba? Ishockey eller bandy inomhus? Jag förstod det inte.
Utomhusträningarna på Kvibergs kyrkogård upphörde. Vi sprang där hela vintrarna annars. Utan boll. Det var antagligen någon ideologi bland tränarna då att det inte var bra att ha med bollen för mycket, man riskerade att ha tröttnat på fotboll när serien drog igång. Kanske kom analysen av erfarenheterna av hur träningsintensiteten minskade när våren kom. Så vi körde två träningspass i veckan på Gamlestadsvallen, med mycket löpning, och ett pass i veckan på kyrkogården, med bara löpning. Det var intervall, backträning, gubbe på ryggen, gubbe som höll emot… Vet inte om vi var så populära bland kyrkogårdsbesökarna, när vi frustande sprang förbi…
Men jag gillade det. Sedan tog jag cykeln hem. Ett extra pass. Det var aldrig några tveksamheter då, om man skulle gå och träna eller inte. Man var beroende av ett kollektiv, som var beroende av den enskilde individen. Man fick lära sig att ta hänsyn.
Oberoende av vädret.
