Vill man bekämpa en uppfattning kan man pröva att inte gå emot den utan driva den ännu längre, ta upp den så fort det finns en möjlighet till association och argumentera in absurdum för alla tänkbara konsekvenser av åsikten.
Även anhängarna av åsikten kan då tänkas tröttna, så bra var det väl inte…
Günther Wallraff gjorde detta när han infiltrerade ett politiskt parti han ogillade, jag tror det var CSU och Franz-Josef Strauss som talade och partikamraterna gav honom stormande applåder. Wallraff ogillade starkt åsikterna, men ville inte avslöja sig. När de andra till slut upphörde med applåderna, så fortsatte Günther Wallraff att ensam applådera entusiastiskt. Vilket skapade en motsatt stämning i rummet, var det verkligen så bra?
Nu menar jag inte att man alltid bör gå med motståndet och argumentera för oönskade åsikter i tid och otid. Men ibland kan man pröva att driva en fråga än längre.
Och själv har jag i perioder i livet argumenterat för ofta och för kraftfullt ibland, för det jag trott på. Vilket säkerligen stundtals kan ha lett till motsatt effekt mot vad jag hoppats.
Fast jag kan samtidigt tycka att jag varit värd en viss respekt. Något tålte han att skrattas åt, men mer att hedras ändå.
