“Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.
——–
Var fanns domaren, som han aldrig hade sett? Var fanns den höga domstol, dit han aldrig hade nått fram? Han lyfte upp händerna och spärrade ut alla fingrarna.
Men på K:s strupe lade sig den ene herrns händer, medan den andre stötte kniven i hans hjärta och två gånger vred den runt. Med bristande ögon kunde K ännu se, hur herrarna, nära intill hans ansikte, lutade mot varandra med kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga avgörandet.
– Som en hund! sade han, det var som om skammen skulle överleva honom.”
