Jan Eriksson 2014

Tvekade mellan senaste (sista) Rambofilmen eller senaste (sista) Terminatorfilmen.

Det blev Ken Loach och söndagsmatiné på Bio Capitol. Och kanske är Sorry we missed you också 83-årige Loach sista film.

Loach gör ju socialrealistiska filmer om engelsk arbetarklass i en verklighet som sällan skildras.

Kontrollsamhället där arbetsköparen alltid vet var arbetaren befinner sig och hur lång tid denne tar på sig för att utföra sitt arbete. Som i Toyotamodellen.

Mina favoritscener: Konflikten mellan Newcastlesupportern och Ricky som bara ska leverera ett paket men har ett knappt synligt Unitedklubbmärke. “Why don’t you support your local team?! …. In 1995 we beat you 5-0!!”

Och Abby som bara är god och snäll och tar hand om alla, men tar mobilen från Ricky och släpper taget om sig själv i samtalet med arbetsledaren.

Sorry we missed you är svart, svartare än svart. Loach sedvanliga humor saknas så gott som helt även om det också i denna film finns värme och solidaritet mellan människorna.

Men han lämnar oss utan hopp. Det är som att han säger att jag tar inte hand om detta med något fridfullt slut. Nej, nu får ni själva agera. Det finns inget annat.

Tolv jurymedlemmar i ett rum. Om grupprocesser, att inte döma på förhand och att våga stå för sin osäkerhet. Och om ett fadersmord.

Stark film från 1957 med Henry Fonda i huvudrollen. Betyg 8.9/10 på imdb.

***

Myteriet på Caine. Jag har inte läst boken, men minns hur farsan ville att vi barn skulle se filmen. Kapten Queeg (Humphrey Bogart) är befälhavare på ett krigsfartyg under andra världskriget. De är ute till havs och besättningen börjar misstänka att kaptenen är galen. Rykten går att han fattat märkliga beslut på tidigare resor. De börjar ifrågasätta hans sätt att navigera fartyget, han verkar mer och mer avvikande, kanske paranoid, från små detaljer till större beslut han fattar. De börjar misstänka att han är schizofren eller psykopat, de slår i en psykiatribok… Det blåser upp till storm, som åskådare inser man mer och mer hur galen kaptenen är, det här kan aldrig sluta bra, gör någonting, avsätt honom innan det är för sent.

Till slut gör besättningen myteri. Fartyget klarar stormen, men när de kommer i land blir det krigsrätt. Då framträder inför rätten i kaptenens beskrivning, en helt annan berättelse av vad som skett. Till alla de beslut som besättningen ifrågasatt fanns det rationella förklaringar… Vi lämnas utan något säkert svar, om kaptenen var galen och manipulativ eller om besättningen hade låtit sig förledas i en destruktiv grupprocess med olika anklagelser som förstärkte varandra, men som i slutänden var utan saklig grund.

“Som man sår får man skörda…”

(Shurayukihime)

“Han är inte så ond, som han låtsas vara.”

Eller är han det, David Holm?

Slumsystern blir förälskad i den grymme David Holm i den svenska filmklassikern Körkarlen från 1921.

Den onda godheten som skadar mer än den hjälper.

En kärlek utan gränser.

Semestern regnar, men inte bort. Njuter av långa frukostar. Läser Dostojevskij, cyklar iväg i mina avklippta jeans, tränar pectoralis major och trapezius. Glädjer mig åt att vår svenske stjärnforward till slut, efter alla spekulationer, valde England. Tänk att få spela för samma klubb som Billy Bremner, Allan Clarke, Peter Lorimer, Joe Jordan och Tomas Brolin… Leeds United har alltså värvat Marcus Antonsson!

* *

Jag verkar alltid återvända till nazismen. Om vi håller upp den som en spegel framför oss ser vi våra egna drag förstorade, men därför också så avslöjande. Har sett Cabaret, en klassisk film som utspelar sig 1931 i Berlin. Det är den gryende nationalsocialismen och Liza Minelli är fantastisk i rollen som Sally Bowles. Så närvarande. Jag tror det är det underliggande hotet som berör mig. Och att stå för det man är. Äktheten även i det burleska skådespeleriet. Samhällskildringen med Weimarrepubliken två år innan Hitler kommer till makten. Det annalkande hotet, framväxten och ideologin intresserar mig numer mer än själva kriget och personligheten hos enskilda nazister.

Dokumentärfilmen Cartel Land (2015) handlar om medborgargarden som bekämpar drogkarteller i Mexico. När staten inte förmår skydda befolkningen bildas dessa grupper som beväpnar och organiserar sig.

Drogkartellerna utsätter människor för fruktansvärda övergrepp och i början av filmen ligger mina känslomässiga sympatier hos folket som reser motstånd och tvingas välja väpnad kamp.

Men så sker det igen. Övergrepp även från de godas sida. Avrättningar utan rättegångar och brutalisering också av dem som skulle stå för något bättre. Folket börjar ta avstånd från sina beskyddare. Och den karismatiske ledaren börjar uppvisa andra mindre smickrande sidor.

Sammanbrott i slutna organisationer sker sällan genom yttre tryck, utan genom inre stridigheter.

Vill man bekämpa en rörelse bör man rikta in sig på deras interna konflikter, som personmotsättningar och ideologiska skillnader inom gruppen.

Cartel Land har betyg 7,4/10 på filmdatabasen imdb.

Kanonerna på Navarone, film från 1961 med David Niven, Gregory Peck och Anthony Quinn. Min favoritscen finns i inledningen. Männen har återvänt från sitt uppdrag att förstöra de tyska kanonerna. De har återigen misslyckats. De har förlorat arton kamrater under natten. De är uttröttade och förtvivlade. Fyllda av skuld och även vredesmod mot sina överordnade som återigen vill skicka ut dem på detta omöjliga uppdrag.

Det är ledarskapet som fascinerar mig. Att återigen motivera dessa män att ge sig ut, dessa män som uttrycker sig kränkande mot sitt högsta befäl, ironiska och sarkastiska, och hur han ser igenom detta, och bemöter dem med fasthet och värme, utan att lägga mer skuld eller skam på dem…

Och att man sedan gör ett nytt försök att inta Navaroneklippan.

Näst efter Beethovens stråkkvartetter är Brahms pianokvartett nr 1 i G-moll, opus 25, min favorit bland kammarmusik. Igår på konserthuset uppfördes denna kvartett, av en ensemble från göteborgssymfonikerna. Så vackert spelat.

Den långsamma delen av sista satsen, Rondo alla zingarese, är ledmotivet ur en film som jag såg i början av 1990-talet, på Bio Capitol vid Skanstorget.

Filmen heter Monsieur Hire, på svenska Den fula gubben, regissör Patrice Leconte.

En man står varje kväll och betraktar från sitt fönster en kvinna i huset mitt emot. Han lyssnar alltid på samma skiva, Brahms pianokvartett nr 1. Så en natt åskar och regnar det när han står där. Det kommer en blixt och då får hon syn på honom. Vad som sedan händer är ett psykologiskt spel utöver det vanliga i detta mänskliga drama baserat på en roman av Georges Simenon.

“Är mina vänner bättre än dina!?”

Fotbollsstjärnan Eric Cantona till brevbäraren Eric i Ken Loach-filmen Looking for Eric.

Jag ser den danska dokumentärfilmen Christianias barn (2015). Ni var så ivriga att skapa en lekplats för vuxna, att det inte blev någon riktigt bra lekplats för barnen, säger en kvinna till sin far.

I Christiania i Köpenhamn ville man skapa ett inkluderande samhälle där alla skulle få vara med. Men det blev också ett gränslöst samhälle där de idag vuxna barnen konfronterar sina föräldrar med att ha utsatts för droger, kriminalitet och ansvarslösa vuxna.

Det är naturligtvis en bild av många som deltagarna i filmen ger. Å andra sidan blir det en motvikt till den ibland romantiserande bilden av den så kallade fristaden Christiania.

Det blev den starkares rätt som gällde, säger en man i dokumentären. Man ringde inte polisen och det fanns ingen makt bakom det som beslutades på stormötena. Vi trodde naivt att alla blev snälla om de fick drägliga förhållanden, säger samme man.

En annan man beskriver Christiania som en incestfamilj. Alla ljuger. Alla tystar ner. Alla håller skenet uppe.

Det ges också mer positiva bilder av Christiania i reportaget. Men det är bilden av barnens utsatthet som stannar kvar.

Köper De jagade på Movieline. Western från 1971 med Gene Hackman. Lagar fullkornspasta al dente med tomatsås och parmesanost. Öppnar en halvflaska Masi Campofiorin (2011).

De jagade har jämförts med The Wild Bunch. Jag har aldrig uppskattat den sistnämnda trots att den räknas som en av westernklassikerna. Den är på något sätt för verklighetsnära. En epok håller på att ta slut och männen börjar bli för gamla. Bara våldet är som förut fast kanske än grövre.

Jag tycker bättre om De jagade. Det är välspelat och välregisserat. Givetvis tveksamt eller motbjudande i det moraliska agerandet, det finns inga riktiga hjältar. En ensam utsatt kvinna i en mansvärld. Hon gör motstånd men tvingas att ge sig för att överleva. Moralen har inte mycket att säga till om i en brutal verklighet.

Jag ser Macbeth i en inspelning från Thames television (1979). Skådespelarna går inte in i rollerna, de är sina karaktärer från första närbilderna där de står i cirkel, kameran fokuserar dem en efter en och koncentrationen är total.

De tre häxorna på en hed i Skottland.

Macbeth, Banquo, Macduff och Duncan.

Lady Macbeth som vandrar i natten och försöker två sina händer, tvätta bort blodet.

I sökandet efter barndomens manlighetsideal är det nu dags för tv-deckarna. Jag växte upp med Kojak och Columbo som inte satte några djupare spår, men så var det Baretta…

Jag köper en dvd-box med de tio första Baretta-avsnitten.

Man kan inte direkt säga att han har åldrats med värdighet. Idag hade man knappast kunna visa detta på Svt. Jag fascineras av bilden av narkomanen, den prostituerade, hallicken… Och Barettas förhållningssätt är inte alltid vad en del idag skulle kalla politiskt korrekt, även om han har någon sorts värme i sig, för dessa udda existenser.

Det är fortfarande sevärt och spännande. Jag förstår varför det satte sig i mig. Och samtidigt gör det mig fundersam: Är det detta som format mig och gjort mig till den jag är?

Tom Cruise kan tyckas något endimensionell i Mission impossible-filmerna. Men detta är en chimär. Cruise kan när han vill. Jag tänker på Magnolia där han gör sin bästa rollprestation.

Tom Cruise spelar en sektledare, karismatisk, psykopatisk, han spelar med elegans och briljans. En man som manipulerar sin omgivning, men lever på en livslögn.

Så kommer en kvinnlig journalist. Hon ser hans manipulationer, hon ser igenom honom, hon lurar honom, hon bryter igenom hans försvar, hon får honom att vackla, att bryta ihop, att se sig själv i ansiktet.

Och när livslögnen försvinner träder människan, den verklige mannen, fram.

Tom Cruise som i sitt privatliv själv är medlem i en organisation som brukar betecknas som sekt.

Dr Mabuses testamente är en film från 1933 regisserad av Fritz Lang. En galen psykiater styr ett brottssyndikat och den operaälskande kriminalkommissarie Lohmann kommer aldrig iväg på sin Wagnerföreställning. Filmen har antinazistiska undertoner vilket gjorde att den förbjöds i Tyskland. Själv fascineras jag mest av professor Baum när han föreläser om Mabuse, och studenterna först viskar skämtsamt, men sedan fångas av Baums galenskap, hur han själv övertas av Mabuses person.

“Mabuses identitet förändras ofta och inte bara genom förklädnad. En ´Dr. Mabuse´ kanske övermannas och skickas till dårhus, fängelse eller begravs, bara för att en ny ´Dr. Mabuse´ senare ska dyka upp. Det finns antydningar om att Mabuse fungerar i det närmaste som en ande som besätter värdpersoner efter värdperson.

Ett annat drag som skiljer Mabuse från liknande karaktärer är hans självdestruktiva läggning. Det har till och med föreslagits att …. M’abuse är franskans ´(Jag) begår övergrepp på mig själv´ (eng:´(I) abuse myself´). Vid flera tillfällen spolieras Mabuses planer bara för att han själv ingriper, som om han själv försöker skapa sin egen undergång.” (Wikipedia)

Jag ser Rainer Werner Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz. Det är tretton delar, inspelat 1980, och finns i en box som ska vara remastered, men filmkvaliteten är ändå inget vidare. På filmdatabasen imdb har den fått betyget 8,8/10.

Jag ser ungefär ett avsnitt varannan vecka. Filmen är ganska långsam och det tar tid innan man kommer in i handlingen. Franz Biberkopf friges från fängelset Tegel i Berlin efter att ha avtjänat straff för att ha slagit ihjäl sin flickvän. Han försöker överleva i 20-talets Berlin bland prostituerade och kriminella, socialister och nationalsocialister.

Känslan jag får är ungefär som när jag läste På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Jag läste den för att den är omtalad och jag ville pröva själv hur jag uppfattade språket i den. Det är en svårtillgänglig bok i sju delar och den skiljer agnarna från vetet. De som har läst Proust och de som inte har gjort det. Och man får inte uttala sig utan att ha läst samtliga delar. Det finns mycket elitism runt Prousts romansvit.

Jag höll på länge med första delen av På spaning. Jag läste så sällan i den att jag inte uppfattade handlingen. Men när jag läste fanns det något meditativt och lugnande i språket, i det som för mig då i min egen omvärld var en tillvaro i kaos och förtvivlan. När jag läste Proust så läste jag, och jag drogs in i språket, inte i handlingen, och världen utanför fanns inte.

Samma känsla får jag av att se Berlin Alexanderplatz. Jag skulle aldrig rekommendera den till någon, lika lite som jag skulle rekommendera På spaning efter den tid som flytt. Men det finns ett lugn i filmen. Jag kastar mig inte över nästa del, jag vilar i det jag sett. Och den bär med sig någon form av trygghet.

Den vanskapte Quasimodo räddar den vackra Esmeralda till fristaden Notre Dame.

Esmeralda, den enda som förbarmat sig över den plågade och hånade Quasimodo.

– She gave me water…

– Why was I not made of stone, like thee…

Charles Laughton i Ringaren i Notre Dame (4:52)

“What I see before me is a facade. The shallow of a man I once knew. This is an absurd role you are playing, I don´t know why, perhaps to keep the world at a distance. You are shutting me out as well. You once promised me that I should come to know the man behind the mask, in time. I know him less now than I did then… “

The Scarlet Pimpernal (1982)

Det är aldrig bara sig själv man korresponderar med.

Allting hänger ihop.

Everything is connected.

(Cloud Atlas)

Scenen med Hattori Hanzo (5:01) ur Kill Bill. En blåst amerikanska och en pajasaktig sushikock. Men så, fyra minuter in i klippet, kommer förvandlingen och rollbytet, det fanns något annat bakom maskerna.

Ibland har jag sett denna förvandling, så stark, så kraftfull, så känslig, och allting annat avstannar.

Alla i det lilla samhället förbereder sig för den annalkande stormen. En man anländer. Vem är han? Vad vill han? Och de hedervärda medborgarna, vad döljer de?

When they tell you not to panic, then it´s serious…

Storm of the Century av Stephen King. I fullängd, obs barnförbjuden. Perfekt skräck för en höstlig lördagkväll.

Olle Jönsson från Lasse Stefanz fick bjuda personer som varit viktiga för honom på middag i SvT. Han valde Elvis Presley, Tommy Cooper och sin gamla mamma. Han satt där i sin cowboyhatt och var så allvarlig. Jag blev alldeles tårögd. Folk som har fördomar mot dansband kan inte skilja bra från dåligt, allt låter lika eländigt för dem. Det är bara att beklaga. Jag har aldrig stört mig på folk som inte gillar opera. Naturligtvis inte. Men ibland stör jag mig på folk som menar sig vara musikaliska och ändå inte kan skilja bra dansband från de mindre bra. Olle Jönsson var allvarlig. Han berättade att han bara hade läst två böcker i sitt liv. En bok om Elvis, och så De ensamma pojkarna av Mats Olsson. Däremot såg han mycket film. Han nämnde bland annat Återstoden av dagen med Anthony Hopkins. En film jag har hållit ifrån mig. Jag inser att det är exakt 20 år sedan som jag såg den på bio. Nu kom den tillbaka.

Återstoden av dagen är en av de bästa filmer jag har sett.

Men jag vill aldrig se om den.

En film uppbyggd så gott som enbart på Beethovens tredje symfoni: Eroica från 2003. Den når inte upp till Milos Formans Amadeus nivåer, men musiken gör det.

Lyssna (Filmen i fullängd)

Man kan givetvis säga att Carl-Gustaf Lindstedt är den ultimata Martin Beck. Och visst var Mannen på taket en bra film, baserad på Sjöwall/Wahlöös bok Den vedervärdige mannen från Säffle.

Men jag gillade också de moderna Beckfilmerna med Peter Haber, Persbrandt m fl.

Först ett mord. Detta var ganska ointressant, ibland obehagligt. Sedan kontorsmiljön (där jag kunde känna igen mig), därefter obducenten, Beck träffade dottern, Gunvald Larsson fick ett utbrott, grannen…

Jag förstod aldrig de ibland mediokra recensionerna, detta var ju hur bra som helst.

När jag går runt på Movieline på Packhusplatsen i Göteborg (filmens motsvarighet till Rönnells antikvariat i Stockholm) så köper jag nästan bara filmer jag redan har sett. Lite tråkigt kanske, men jag är ingen riktig filmfantast. Fotboll kan jag uppskatta även om det är division sju på Heden, men en halvbra film känns bara bortkastad att titta på. Kameravinklar och ljussättning vet jag inget om, även om jag tycker mig kunna skilja en god skådespelare från motsatsen.

Beck-filmerna var förutsägbara. Samma i avsnitt efter avsnitt. Man visste vad som skulle hända. Och det skapade en trygghet.

Köpte en dvd-box med fem Bruce Lee filmer för 59 kr. Quentin Tarantino har hämtat scener och sekvenser från dessa filmer till Kill Bill.

Men det var inte därför som jag ville se dem.

En del som hålller på med kampsport dansar också parallellt.

Det finns likheter.

Och samtidigt skillnader.

“I don´t want to be anywhere else anymore. I´m here now.”

(Anthony Hopkins i filmen Shadowlands)

Citerat från Lena Andersson i Allvarligt talat, P1 140804.

The Commitments är en irländsk musikfilm från 1991. Detta är en bra film. Jimmy Rabbitte Sr, pappan i filmen, har en person han beundrar över allt annat: Elvis Presley.

Jimmy Rabbitte Sr – that´s me (1:42 min)

Vem är Sveriges bästa skribent? Hanne Kjöller eller Lena Andersson i DN, skulle nog en del säga. Själv lutar jag åt Glenn Hysén. Jag håller varken på Blåvitt eller Liverpool så i det fallet är jag opartisk. Men Glenn skriver med en äkthet och rakhet som berör. Hans lista på tio goa filmer som du måste se, lyckades (o)begripligt nog reta upp kultureliten, och jag håller visserligen bara med om två eller tre av hans filmer, men han motiverar sina val, och det är mer än vad jag själv alltid gör, bra eller dålig och eventuellt en betygssiffra brukar jag nöja mig med, och han får en att tänka efter. Även Glenns övriga krönikor är bland det mer läsvärda i svensk dagspress idag. Påminner till viss del om gamle prostitutionspolisen Rolf Edins krönikor i Metro för många år sedan. (Han är son till pingstpastorn Erik Edin.) Klart slut! avslutade Rolf Edin sina krönikor. Det var plötsligt någon som skrev med ett allvar som betydde någonting; om narkotika, prostitution och kriminalitet.

Sedan har givetvis dessa sunt-förnuft-och-egen-erfarenhet skribenter sina begränsningar. Så man får komplettera med annan läsning också.

I The Bourne Identity-trilogin söker Jason Bourne (Matt Damon) upp en ung flicka vars föräldrar han har dödat. Han förklarar för henne att det inte var sant att modern först dödade fadern och sedan tog sitt liv, så som mordet hade arrangerats. – Jag hade velat veta att det inte var min mamma som dödade min pappa, säger Bourne. – Det var jag som dödade dem. Han säger förlåt till den chockade flickan. Sedan reser han sig upp och går ut. Han lämnar flickan ensam med denna vetskapen.

Jag vet inte, men det känns så skönt att han inte stannar och försöker trösta henne.

Mathilda: Is life always this hard, or is it just when you’re a kid?

Léon: Always like this.

Hitchcocks rysare Rebecka är bland det mer skrämmande jag har sett i filmväg. En sådan film jag inte ser om, fast den är så välgjord och jag har den i samlingen. Men det handlar om gamla relationer som lever kvar, inte om mörkret.

Den svenska efterföljaren Moln över Hellesta, också en svartvit film, med sina suggestiva sommarnätter, har jag inte överhuvudtaget införskaffat, vill inte ens ha den hemma.

Mörkret har aldrig skrämt mig. Däremot ljusa sommarnätter.

Året är 1985. Terminator 2 har svensk premiär. Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Biografen är fullsatt. Publiken består till största delen av unga män i 20-årsåldern. När reklamen är över uppstår en förväntansfull tystnad. Och så börjar någon ropa in honom. En efter en tar vid. Biosalongen fylls av rösterna: “Arnold! Arnold! Arnold!”

Inledningen är magnifik. Och Arnold överträffar sig själv.

——–

Nästan 30 år senare köper jag den första Terminator-filmen. Upptäcker att jag förvånansvärt nog aldrig har sett den tidigare. Till min glädje är den fortfarande sevärd, om än inte som tvåan.

Är man intresserad av Arnold Schwarzenegger rekommenderas också dokumentärfilmen Pumping Iron från 1977. Filmen skildrar förberedelsen inför Mr Olympia 1975. Arnold tävlar i bodybuilding mot den hörselskadade Lou Ferrigno, som senare spelade Hulken. Mest minns jag hur Arnold inför uppladdningen får beskedet att hans far har avlidit. Och hur Arnold förklarar att detta inte får störa honom inför förberedelserna av tävlingen.

Han fortsätter att lyfta skrot….som om ingenting har hänt.

Lära för livet, tv-serien av Carin Mannheimer, finns nu att se på SVT:s öppna arkiv. Jag såg en stund på den, har inte sett den sedan den visades 1977. Den håller faktiskt, ungdomarna är väldigt goa i sin strulighet, de talar varm göteborgska och man kan inte låta bli att tycka om dem. Det är inte direkt Monroemodellen som tillämpas i den skildrade skolan, men lärarna är ändå ganska sympatiskt beskrivna. Personerna är givetvis skildrade också ur ett samhällsperspektiv. Motvind gjorde titellåten som satte sig…

Tv-serien spelades in på Lundenskolan, när jag gick där på högstadiet. Men jag tror inte att det är av enbart nostalgiska skäl jag uppskattar den. Lära för livet kan enbart jämföras med Peter Birros tv-serier Hammarkullen och Kniven i hjärtat. Jag skulle vilja säga att dessa tv-serier är bättre än både The Wire och Game of Thrones. Dexter har jag inte sett.

Det kommer kanske en dag när vi viker ned oss
och ger upp

Men den dagen är inte inne än

– Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.

(Det sjunde inseglet)

– Are you okay?

– No, man. I´m pretty fuckin´ far from okay…

(Pulp Fiction)

“Bara för att man är en karaktär behöver det inte innebära att man har karaktär.” (Pulp Fiction)

—–

Bara för att man känner sig fången behöver det inte innebära att man är fången.

Tung recension i Klassikern i P1:

Fruktans lön (10 min)

– Why do you do this for us?

– Why? I knew someone like you once….there was no one there to help.

(Clint Eastwood i För en handfull dollar, 1964)

Inledningen på Inglorious Basterds kan jag se hur många gånger som helst. Det är i det ockuperade Frankrike 1941. Överste Hans Landa från SS besöker den franske bonden Perrier LaPadite. Den underliggande rädslan hos LaPadite och den skenbara artigheten hos SS-officeren Hans Landa. Den byråkratiska noggrannheten hos Landa. Samtalet är lugnt och lågmält. Men där makten är så utstuderad. LaPadite är misstänkt för att ha gömt judar. Landa ställer sina frågor leende, ibland skämtsamt, och plötsligt vandrar bilden ner mot golvbrädorna och vad som finns i källaren.

Både Christoph Walz och Brad Pitt spelar avsiktligt över i sina karaktärer. Filmen har fått kritik för detta. Men jag gillar det

Den innehåller brutala och obehagliga scener som enligt mitt förmenande förstör filmen. Men missa inte början på Inglorious Basterds.

Greppet från inledningscenen har Tarantino sannolikt hämtat från Sergio Leones western The good, the bad, the ugly. Prisjägaren (Lee van Cleef) bjuder in sig till en bonde och hans familj och för en liknande utstuderad konversation, innan allt urartar.

Palme – älskad och hatad, stark dokumentärfilm med musik av Benny Andersson.

Trailer

Var inte så rädd, Dan!

(Ben Wade till farmaren Dan Evans som har levt med en livslögn, men nu är den ende som vågar föra gängledaren och mördaren Ben Wade för att sätta honom på 3:10 tåget till Yuma)

Hannah Arendt är ingen stor film. Men jag har svårt att släppa den. Hannah Arendt som själv var judinna bevakade rättegången mot Adolf Eichmann. Hon skrev därefter boken Den banala ondskan, där hon beskrev Eichmann som en plikttrogen byråkrat, snarare än ett sadistiskt monster.

Ordning och reda, lydnad och disciplin, byråkratins väsen.

Något stör mig och berör mig.

3:10 till Yuma är en klassisk westernfilm.

Glenn Ford är mästerlig som Ben Wade i den ursprungliga svartvita versionen och Russel Crowe är inte långt efter i nyinspelningen.

Det psykologiska spelet mellan fångvaktaren och fången. Hotet från angriparna. Bindningen mellan den onde och den gode, men där det är brottslingen som förändras och börjar identifiera sig.

Normalmstorgssyndromet (Stockholmssyndromet) långt innan socialläkaren och psykiatern Nils Bejerot myntade uttrycket.

Relationen mellan Dan Evans (Van Heflin/Christian Bale) och hans son fördjupas och får en större plats i den senare versionen, där också slutet förändras.

Någonting händer på vägen till tåget som ska föra Ben Wade till fängelset Yuma.