Fjodor Dostojevskij hade själv ett spelmissbruk. Det är inte utan att det märks i hans bok Spelaren. En stormrik farmor är med sina släktingar på ett spa där hon upptäcker kasinot. Dostojevskijs beskrivning av hur farmodern fångas av spelet är skildrat på ett sätt som omedelbart griper tag i mig. Och släktingarnas förtvivlan när de ser sitt arv spelas bort.
Dostojevskij hade en psykologisk blick utöver det vanliga.
Tvekade mellan senaste (sista) Rambofilmen eller senaste (sista) Terminatorfilmen.
Det blev Ken Loach och söndagsmatiné på Bio Capitol. Och kanske är Sorry we missed you också 83-årige Loach sista film.
Loach gör ju socialrealistiska filmer om engelsk arbetarklass i en verklighet som sällan skildras.
Kontrollsamhället där arbetsköparen alltid vet var arbetaren befinner sig och hur lång tid denne tar på sig för att utföra sitt arbete. Som i Toyotamodellen.
Mina favoritscener: Konflikten mellan Newcastlesupportern och Ricky som bara ska leverera ett paket men har ett knappt synligt Unitedklubbmärke. “Why don’t you support your local team?! …. In 1995 we beat you 5-0!!”
Och Abby som bara är god och snäll och tar hand om alla, men tar mobilen från Ricky och släpper taget om sig själv i samtalet med arbetsledaren.
Sorry we missed you är svart, svartare än svart. Loach sedvanliga humor saknas så gott som helt även om det också i denna film finns värme och solidaritet mellan människorna.
Men han lämnar oss utan hopp. Det är som att han säger att jag tar inte hand om detta med något fridfullt slut. Nej, nu får ni själva agera. Det finns inget annat.
