Tolv jurymedlemmar i ett rum. Om grupprocesser, att inte döma på förhand och att våga stå för sin osäkerhet. Och om ett fadersmord.
Stark film från 1957 med Henry Fonda i huvudrollen. Betyg 8.9/10 på imdb.
***
Myteriet på Caine. Jag har inte läst boken, men minns hur farsan ville att vi barn skulle se filmen. Kapten Queeg (Humphrey Bogart) är befälhavare på ett krigsfartyg under andra världskriget. De är ute till havs och besättningen börjar misstänka att kaptenen är galen. Rykten går att han fattat märkliga beslut på tidigare resor. De börjar ifrågasätta hans sätt att navigera fartyget, han verkar mer och mer avvikande, kanske paranoid, från små detaljer till större beslut han fattar. De börjar misstänka att han är schizofren eller psykopat, de slår i en psykiatribok… Det blåser upp till storm, som åskådare inser man mer och mer hur galen kaptenen är, det här kan aldrig sluta bra, gör någonting, avsätt honom innan det är för sent.
Till slut gör besättningen myteri. Fartyget klarar stormen, men när de kommer i land blir det krigsrätt. Då framträder inför rätten i kaptenens beskrivning, en helt annan berättelse av vad som skett. Till alla de beslut som besättningen ifrågasatt fanns det rationella förklaringar… Vi lämnas utan något säkert svar, om kaptenen var galen och manipulativ eller om besättningen hade låtit sig förledas i en destruktiv grupprocess med olika anklagelser som förstärkte varandra, men som i slutänden var utan saklig grund.
