På 1980-talet läste jag Politisk filosofi på universitetet. Lärare var Gunnar Falkemark. När han undervisade på Statsvetenskapliga institutionen stod studenterna ut i korridoren för att få höra honom föreläsa. Men jag läste på kvällstid på Filosofiska institutionen där vi satt ett fåtal personer som hade förmånen att få ta del av hans undervisning om politiska ideologier. Vi skulle läsa hela böcker, sa Falkemark. Inte bara utdrag, utan från pärm till pärm. Detta för att få en bättre känsla för boken. Och vi skulle läsa klassikerna. Så vi började med Staten av Platon som följdes av Karl Poppers kritik av Platon i Det öppna samhället och dess fiender. Popper angrep Platon som att han var en modern filosof, det fanns ingen anledning att se Platon i sin tid, det fanns människor som var emot slaveriet även på Platons tid, argumenterade Popper.
Sedan läste vi Kommunistiska manifestet från 1848 av Karl Marx och Friedrich Engels. Om friheten från 1859 av John Stuart Mill. Konservatismens klassiker Reflektioner över franska revolutionen av Edmund Burke från 1790.
Vi läste Isaiah Berlins Fyra essäer om frihet och Demokrati och proletär revolution av Torbjörn Tännsjö och som översiktsbok Sven-Eric Liedmans Från Platon till Reagan.
Så skulle vi välja en frivillig bok, något ideologiskt som vi ogillade, där vi sedan skulle lyfta fram det vi uppskattade i boken. Falkemark talade inte om innehållet i böckerna som bra eller dåligt, utan om böckerna var läsvärda. Jag valde nyliberalen Milton Friedmans Frihet att välja. Friedman skrev pedagogiskt och medryckande och jag förstod hur han menade, det blev ett bra bokval.
Falkemark var alltid välklädd och talade med entusiasm om litteratur och ideologi. Det var med sådan glädje han gav sig in i debatt med studenterna varav flera var politiskt aktiva från höger till vänster. Det blev aldrig personbundet utan han var intresserad av argumenten i sig. En marxist hade sagt så här, och då hade liberalen svarat så här, och då hade den konservative sagt… Ibland tog han också ställning själv i vissa ideologiska stridsfrågor, jag upplevde det som respektfullt mot oss som satt där och lyssnade.
Gunnar Falkemark belönades senare för sin pedagogiska skicklighet. Själv fick jag resten av mitt liv glädje av de böcker jag då tvingades läsa, och det som i politiska ideologier för mig ditintills varit något som jag uppfattat väldigt fragmentariskt blev nu till en helhet. Jag har sedan dess alltid velat gå till grundkällan, vad var det personen ursprungligen skrev, hur formulerade den sig, och hur såg sammanhanget ut. Vare sig det har handlat om Michel Foucault, Ervin Goffman, Howard Becker, Vladimir Illich Uljanov (Lenin), Anton Semjonovitj Makarenko, Sigmund Freud, Ingemar Hedenius, Per Ahlmark eller Nils Bejerot.
Och det har sedan dessa lektioner varit mig fullständigt obegripligt hur man kan undervisa om teorier och ideologier, utan att också nämna kritiken av dem. Att man alltid i undervisning bör lyfta fram de starkaste motargumenten mot det som man själv tror på. Vilka är de starkaste argumenten mot stämplingsteori, postkolonial teori eller socialkonstruktionism? Det är min övertygelse att ett sådant förhållningssätt inte bara är intellektuellt hederligt utan också skapar en djupare förståelse för det man vill lära ut.
