Jag har alltid uppfattat filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö som hyperrationell. Inte okänslig eller oempatisk. Hade han varit det hade han inte kunnat uttrycka sig så pedagogiskt klart och så tydligt kunnat sätta sig in i andras perspektiv för att se de starkaste motargumenten mot sin tes. Men samtidigt en person som fattar beslut grundade på förnuft snarare än känsla.
Det som berör mig starkast i andra delen av hans självbiografi är beskrivningen hur han varit med om att fatta felaktiga beslut i viktiga frågor där hans känslomässiga processer tagit överhanden. Och hur han idag känner skam över detta.
Jag trodde inte det. Att han var en människa.
