Jag bestämde mig till slut för att läsa en av våra mest kända nu levande författare. Hade jag anat att jag hade misstagit mig eller låtit mig vilseledas? Nej, snarare fanns en förväntan att få mina fördomar bekräftade. Och ändå fanns det något annat också som drog mig till denna bok. Något som faktiskt grep tag, redan innan jag började läsa.
Recensenter har beskrivit den som ett pekoral och att den inte alls berör. De välkända metaforerna är kanske inte heller riktigt min grej, och jag log när författaren karaktäriserar en av huvudpersonerna: “Han skröt visserligen inte, men han dolde aldrig bedrifterna.” Men sedan släppte jag den kritiska distansen och lät mig dras med. I språket och i handlingen. Hur allt inleds med att överbefälhavaren börjar gråta under presskonferensen, sökandet efter orsaken som inte går att göra enkel, och det är detta jag så uppskattar, att orsaken inte går att göra enkel, en kombination av olika händelser som var för sig kan ses som den riktiga förklaringen, men där så mycket annat spelar in.
Och det repetitiva, upprepningarna, omkvädet i kapitlen, och att jag hade missbedömt och låtit mig förledas, efter alla böcker som jag har läst, all facklitteratur och skönlitterära personskildringar, alla människor som jag mött i mitt liv, så fick jag ändå tänka om.
