Jan Eriksson 2014

En del utomsocknes tror att göteborgshumor handlar om ordvitsar. Så är det inte. Att vitsa är något som ett fåtal så kallade kulturpersonligheter ägnar sig åt. Men inte vanliga göteborgare i arbetarbyschan, på Ullevi eller på puben. Göteborgshumor handlar om kommentarer. Själv har jag aldrig varit någon expert på detta kan jag säga, men många andra infödda göteborgare är det. Kommentarerna kan vara svåra att återge i skrift. Man förstår inte alltid humorn i det, om man inte hör det. Utomsocknes förstår framförallt inte alltid.

Ett autentiskt exempel.

Gubbe med fru, bägge i 70-årsåldern på Ica Munkebäck. Stor charkdisk. Han vill ha hushållsmedwurst.

– Vi har cognacsmedwurst, svarar expediten vänligt.

Till saken hör att det finns hur mycket olika korvar som helst i charken, men uppenbarligen inte hushållsmedwurst.

Mannen vill inte ha cognacsmedwurst och ingen av de andra korvarna heller. Han går med sin fru därifrån. Efter några meter vänder han, går tillbaka och frågar expediten i charken:

– Ursäkta fröken, är hushållsmedwurst en bristvara, eller?

—-

Jag vet inte vad ni tycker. Men jag skrattade hela vägen hem.

Nolltolerans verkar ha blivit ett skällsord. Minska skadorna istället, sägs det. Förbjud inte brinnande bengaler på läktaren. Se till att det sker under ordnade förhållanden där det finns brandsläckare till hands.

Inom vården utfärdas oskuldsintyg för att förhindra hedersmord och från psykiatriska kliniker kommer förslag på att börja dela ut rena rakblad för att minska de skadliga effekterna av självskadebeteende. Vi måste hantera verkligheten, sägs det. “Det är inte fel av vården att ge flickor som har krav på sig att vara oskulder på bröllopsnatten rådet att sticka sig själva i underlivet.” (Sydsvenskan Opinion 110828)

Och hur ska vi se på nolltolerans mot sexuella trakasserier, homofobi, rasism eller könsstympning? Vi kommer ju aldrig att helt kunna avskaffa dessa företeelser. Bör vi då inte ha en skademinimeringsprincip även vad gäller rasism och sexuella övergrepp? Fantasin sätter inga gränsen för hur vi kan minska istället för utopiskt avskaffa detta. Är det inte bättre att läkare utför könsstympningen under ordnade former på sjukhus, än att det sker under smärtsamma och ohygieniska förhållanden i hemmet? Ska vi minimera de skadliga effekterna av rasism och ska vi hantera snarare än avskaffa sexuella trakasserier?

Risken är att det inkluderande samhället med sin rädsla att stigmatisera människor också blir ett samhälle där vi inte sätter gränser för oönskade företeelser.