Jan Eriksson 2014

Västtrafik har problem och det är långvarigt stopp i spårvagnstrafiken. Vi tar det med ro.
När vagnarna går igång igen reser sig en man långt bak i vagnen, han är storväxt, skjortan är inte direkt nystruken, håret står på ända, han verkar nykter, men ser lite galen ut när han går fram till chauffören. Möjligen har denne man tänkt sig att lugnt och samlat meddela sin syn på Västtrafik, men det är inte vad som händer. Han fullständigt vrålar ut sin uppfattning till föraren som verkar helt oberörd i sin glasbur.

Det är inga svordomar eller andra invektiv som mannen häver ur sig. Det är kort och kärnfullt och nästan poetiskt i hur han beskriver hur spårvägen fungerar. Allt avstannar i vagnen och folk tittar besvärat ut genom fönstren. Men folk har varit med förr, och på något sätt känns varken mannen eller stämningen speciellt hotfull.

När mannen går tillbaka till sin plats möter jag hans blick. Jag ler lite vänligt mot honom och funderar på vad en enskild chaufför kan ha för inflytande när halva stans spårvagnstrafik ligger nere. Jag tvekar om jag ska kommentera detta som stöd till föraren, samtidigt som jag inte vill trigga igång något ytterligare. Men mannen förekommer mig. Fortfarande upprörd och allvarlig, men tydligt nöjd, säger han bestämt till mig: – Där fick han!!

—–

Med all respekt för spårvägens förare som inte kan vara så roade av sådant här måste jag ändå säga att det är händelser som denna som gör det värt att betala sitt västtrafikkort.

Löjtnant Hornblower var krigshjälte och högt respekterad av sina mannar. Han hade dock ett problem. Första dygnet på havet, han var sjöofficer, blev han alltid kraftigt illamående, helt enkelt sjösjuk. Sedan lade det sig, han vande sig vid havets gungningar, men just detta första dygn var för honom fruktansvärt, att som officer känna sin besättnings självklara förväntan på honom och samtidigt försöka dölja sin sjösjuka.

Jag förstod direkt att något var annorlunda när jag väl förberedd med kost och träning närmade mig starten i morse. Jag hade helt omedvetet förlagt mitt individuella träningsmål för sommaren till samma dag som Veteran-VM i orientering. Uppskattningsvis några tusen orienterare befann sig i den skog som jag hade förväntat mig att ha i stort sett för mig själv.

De kom från alla håll och eftersom jag hade lurar i öronen hörde jag dem oftast inte. Sällan sprang de i mitt spår, utan de sneddade tvärs över stigen några decimeter framför mig, sprang ibland ett tiotal meter i spåret för att sedan kasta en blick på kartan och gira rätt ut i skogen igen. Och det var inga ungdomar vi talade om. En man blev jag nästan orolig över, han hade en vacklande löpstil och såg ut att vara i 80-års åldern, men jag tänkte att jag antagligen såg fel, dessutom hade jag nog med mig själv.

Efter en dryg kilometer kommer den första stigningen, det är brant och håller på ett tag. Jag började direkt må illa, kände att jag kallsvettades och sedan kom ulkningarna.

Kvinnor vet inte alltid vad som menas med att ulka. Men vi män vet. Man torrspyr helt enkelt. För många år sedan var det en kollega som kom in till mig på mitt tjänsterum. Han hade utländsk bakgrund och hade kommit till Sverige i vuxen ålder. Han frågade hur läget var. “Så där”, svarade jag. “Jag ulkar en del på morgnarna.” Min kollega såg högst frågande ut. Jag förklarade vad som menades med att ulka. “Det är det manliga sättet att visa smärta”, sa jag. “Kvinnor gråter, vi män ulkar.” Kollegan såg tveksam ut, sa sitt ärende och gick sedan vidare utan att närmare kommentera vad jag sagt. Jag tänkte att jag nog lämnat lite för mycket information, om man säger så. Nåväl, dagen efter kom han åter in på mitt tjänsterum, han stängde dörren och frågade om han fick slå sig ner. “Jag vill tacka dig”, sa han. “Jag vill tacka dig för det du berättade igår. Jag ulkar också.”

Jag befann mig alltså i första stigningen där jag sprungit så många gånger förut, även om jag nu var på väg på en längre löptur än tidigare. Illamåendet var så kraftigt att jag för någon sekund funderade på att bryta, efter alla mina förberedelser inför detta. Det var då jag kom att tänka på Löjtnant Hornblower. Och mycket riktigt, illamåendet, ulkningarna och kallsvettningarna försvann. Resten sprang jag på lätta ben. Hade en svacka mellan 13 km och 16 km, men då tänkte jag på författaren och långdistanslöparen Haruki Murakami när han sprang sitt tiomilalopp på en dag. Han hade också en svacka mellan sju och åtta mil, men sedan kom han igång igen.

Med två km kvar hamnade jag i slutstriden bland veteranorienterarna. Jag drogs med av bara farten och sista hundra metrarna spurtade jag tillsammans med de andra i målfållan.

Nej, det gick definitivt inte snabbt, mina 18 km, men jag gick i alla fall inte. Jag sprang hela vägen.

Efteråt stannade jag och tittade på prisutdelningen. Trodde det var klart när priset i klassen över 75 år delats ut. Var på väg att gå. Då ropar speakern ut att det nu är fortsatt prisutdelning i klassen över 80 år. Det här är inte sant, tänkte jag. Men jodå. Både män och kvinnor tog sig upp på prispallen. De kom från Sverige, Norge, Finland, Estland, Ryssland och Nya Zeeland. Jag applåderade tillsammans med de andra och vi var nog alla lite tårögda. Det var väldigt starkt. När jag går därifrån hör jag speakern säga att nu har vi klassen för “men and women eighty-five”.

Jag ska inte plåga er mer med detta. Men jag stannade kvar. Det kom en klass för 90-åringar också. Och sedan till sist, jo det är sant, en klass för 95-åringar. Vinnaren var svensk, jag skäms att jag inte lade hans namn på minnet, han var 97 år.

Pristagarna såg oförskämt spänstiga och vältränade ut, även om en del fick en hjälpande hand av de andra upp på prispallen. De höjde sina armar i luften med knutna nävar som Rocky Balboa… De hade fullföljt sitt lopp.

Där fanns en känsla av sammanhang som det var längesedan jag kände så starkt fast jag aldrig har orienterat. Och fast min egen prestation kom så helt i skymundan, väcktes något hoppfullt i mig, och en glädje.