Lyssnar på Julio Iglesias. Har alltid haft en dragning till smörsångare: Eros Ramazotti, Barry Manilow, Chris de Burgh och liknande.
————
När min bilmekaniker Bosse ställer diagnos på min bil ringer han upp mig och är väldigt försiktig och närmast generad.
– Hej Janne.
– Hej Bosse.
– Det ser inte bra ut det här.
– Det är lugnt Bosse, säg som det är.
– Jag vet inte inte hur jag ska säga detta, men det ser allvarligt ut.
– Jag tål att höra det Bosse, vad handlar det om?
– Det är krängningshämmaren, Janne, du behöver byta ut den, den går inte att rädda.
– Jag känner igen det, vi har samma problem på jobbet. Vad är det vi pratar om?
– Jag skulle säga åtta, åtta och ett halvt… Jag förstår om du måste tänka på det. Jag förväntar mig inte ett svar direkt nu så här.
– Jag har väl inget val.
– Nej, det är väl så.
– Då kör vi på det, det är inget att fundera över.
– Okej, jag beställer grejerna nu så fixar jag det i eftermiddag och du kan hämta den efter jobbet, jag ringer när det är klart.
– Du är en klippa, Bosse, vi hörs igen.
————-
Vad har nu detta med Julio Iglesias, Eros Ramozotti, och Barry Manilow att göra, undrar ni.
Inte mycket. Men jag var hos läkaren idag. Hon slängde ur sig fyra diagnoser på en kvart, i förbigående, varav samtliga är kroniska och åtminstone en potentiellt dödlig. Och det var som om hon pratade om hur vädret var. Jag gick därifrån med gråten i halsen. Och tänkte på Bosse, min bilmekaniker.
Igår sprang jag åtta km i blåst och ösregn. Det är så det ska vara. Man känner att man lever, och jag orkar fortfarande.
