Den nyliberale historikern Paul Johnson skriver om Leo Trotskij att han sade sig ha gjort rätt när han lät mörda tsarens barn efter ryska revolutionen 1917, eftersom det var till politisk nytta (Johnson 1991:329). Trotskij var teoretiker och pragmatiker. Han var tillsammans med Lenin ansvarig för Kronstadtmassakern 1921. Matroserna vid flottbasen Kronstadt var revolutionärer, men menade att Lenin svek revolutionens krav på all makt åt sovjeterna (arbetarråden), och de krävde bland annat yttrande- och tryckfrihet (Mett 1981).
Trotskij skriver i sin essä Deras moral och vår: ” Inbördeskrig är den allvarligaste formen av krig. Det är otänkbart inte bara utan våld gentemot tredje part utan också, med den teknik som man har nu, dödandet av gamla män, kvinnor och barn.” (Citerat ur Pontara 1971:206)
Upprepad våldsanvändning brutaliserar dem som använder sig av våldet. Man “vänjer sig” vid våldet. Den ursprungliga ideologin riskerar att hamna i bakgrunden. Personer som har lättare för att acceptera våld och brutalitet tar över, de ursprungliga idealisterna manövreras ut.
Guliana Pontara skriver att bruk av våld tenderar “att bana väg för maktlystna auktoritära personer och grupper utan större hämningar mot våld, med trånga perspektiv, låga motiv och starka militaristiska tendenser. Det är själva den våldsliga kampens natur som kräver och för fram sådana individer och grupper vilka behövs desto mer ju hårdare konflikten blir. Det revolutionära våldet utgör enligt denna hypotes inget undantag.” (Pontara 1971:49)
—-
Och ändå är jag inte någon absolut våldsmotståndare.
Referenser
Johnson, Paul (1991). Moderna tider. Ratio.
Mett, Ida (1981). Kronstadt 1921. Federativs förlag.
Pontara, Giuliana (red) (1971). Etik, politik, revolution. Bo Cavefors bokförlag.
Den svensk-italienske filosofen Giuliano Pontaras antologi Etik, politik, revolution, med hans egen inledning och ställningstagande, är bland det viktigaste som publicerats i frågan om våldets berättigande.
