Till sist kom dagen för studentbalen. Den hölls i i flickornas gymnastiksal med levande musik, ett riktigt band. Jag vet inte varför men jag gick dit den kvällen, gick de fyra kilometrarna från mina föräldrars hus. Jag stod utanför i mörkret och tittade in genom det gallerförsedda fönstret och blev förbluffad. Alla flickorna såg alldeles vuxna ut, värdiga, förtjusande, klädda i långa klänningar, och de var vackra allesammans. Jag kände nästan inte igen dem. Och pojkarna i sina smokingar var också en ståtlig syn, de dansade så elegant, höll var sin flicka i famnen med ansiktena tryckta mot flickornas hår. Alla dansade så vackert och musiken var ljudlig och klar och fin, kraftfull.
Då fick jag en glimt av min spegelbild som stod och stirrade in på dem – bölder och ärr i ansiktet, och min slitna skjorta. Jag såg ut som ett djur från djungeln som lockats dit av ljuset och tittade in på dem. Varför hade jag gått dit? Jag mådde illa. Men jag fortsatte titta.
(Charles Bukowski 1982/1987:245)
