När jag var yngre tyckte jag om att ha förebilder och idoler. Mina förebilder hade tydliga positiva egenskaper som gjorde att man kunde se upp till dem. Det var viktigt att ha en viss fysisk distans till dessa personer. Ju närmare man kommer en person och ju längre man lär känna någon, desto mer upptäcker man sprickorna i kristallen.
Jag kan fortfarande känna längtan i mig till den totala idealiseringen av någon.
Det kallas ibland förälskelse.
Vem är Sveriges bästa skribent? Hanne Kjöller eller Lena Andersson i DN, skulle nog en del säga. Själv lutar jag åt Glenn Hysén. Jag håller varken på Blåvitt eller Liverpool så i det fallet är jag opartisk. Men Glenn skriver med en äkthet och rakhet som berör. Hans lista på tio goa filmer som du måste se, lyckades (o)begripligt nog reta upp kultureliten, och jag håller visserligen bara med om två eller tre av hans filmer, men han motiverar sina val, och det är mer än vad jag själv alltid gör, bra eller dålig och eventuellt en betygssiffra brukar jag nöja mig med, och han får en att tänka efter. Även Glenns övriga krönikor är bland det mer läsvärda i svensk dagspress idag. Påminner till viss del om gamle prostitutionspolisen Rolf Edins krönikor i Metro för många år sedan. (Han är son till pingstpastorn Erik Edin.) Klart slut! avslutade Rolf Edin sina krönikor. Det var plötsligt någon som skrev med ett allvar som betydde någonting; om narkotika, prostitution och kriminalitet.
Sedan har givetvis dessa sunt-förnuft-och-egen-erfarenhet skribenter sina begränsningar. Så man får komplettera med annan läsning också.
