Jan Eriksson 2014

Mathilda: Is life always this hard, or is it just when you’re a kid?

Léon: Always like this.

Hitchcocks rysare Rebecka är bland det mer skrämmande jag har sett i filmväg. En sådan film jag inte ser om, fast den är så välgjord och jag har den i samlingen. Men det handlar om gamla relationer som lever kvar, inte om mörkret.

Den svenska efterföljaren Moln över Hellesta, också en svartvit film, med sina suggestiva sommarnätter, har jag inte överhuvudtaget införskaffat, vill inte ens ha den hemma.

Mörkret har aldrig skrämt mig. Däremot ljusa sommarnätter.

Året är 1985. Terminator 2 har svensk premiär. Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Biografen är fullsatt. Publiken består till största delen av unga män i 20-årsåldern. När reklamen är över uppstår en förväntansfull tystnad. Och så börjar någon ropa in honom. En efter en tar vid. Biosalongen fylls av rösterna: “Arnold! Arnold! Arnold!”

Inledningen är magnifik. Och Arnold överträffar sig själv.

——–

Nästan 30 år senare köper jag den första Terminator-filmen. Upptäcker att jag förvånansvärt nog aldrig har sett den tidigare. Till min glädje är den fortfarande sevärd, om än inte som tvåan.

Är man intresserad av Arnold Schwarzenegger rekommenderas också dokumentärfilmen Pumping Iron från 1977. Filmen skildrar förberedelsen inför Mr Olympia 1975. Arnold tävlar i bodybuilding mot den hörselskadade Lou Ferrigno, som senare spelade Hulken. Mest minns jag hur Arnold inför uppladdningen får beskedet att hans far har avlidit. Och hur Arnold förklarar att detta inte får störa honom inför förberedelserna av tävlingen.

Han fortsätter att lyfta skrot….som om ingenting har hänt.