Jan Eriksson 2014

Jag övervägde att byta musik och lyssna på något annat, när jag tog min kvällspromenad i området. Det var varmt ute samtidigt som regnet hängde i luften. Funderade på Motörhead, ville höra Lost woman blues, med Lemmy. Men det hör mer till en annan typ av träning. När jag promenerar lyssnar jag på klassisk musik. Så det blev samma igen. Johan Sebastian Bach ger mig något just nu som jag inte finner någon annanstans. Och jag lyssnar bara på Johannespassionen i en inspelning med John Eliot Gardiner. Om och om igen. Som ett barn som vill höra samma godnattsaga varje kväll. Det repetitiva har alltid varit min styrka, och min svaghet.

När jag spelade fotboll var det en del som var fantastiska historieberättare. De kunde i omklädningsrummet före träningen berätta om något som hänt dem under dagen. Man anade att de hade skruvat till historien något, men det var helt oväsentligt i sammanhanget. Man skrattade hejdlöst och så berättade någon annan något liknande de varit med om.

Ibland kunde man höra att det som berättades antagligen inte hade varit så roligt när själva händelsen utspelades. Att det inträffade sannolikt hade inneburit någon form av smärta, sorg eller kränkning för den som berättade. Men hur personen kanske redan då eller strax efter sökte omformulera händelsen, hur kan detta bli en bra historia som jag kan berätta för gubbarna.

Jag känner givetvis igen detta i mig själv idag. Att omformulera smärtsamma händelser till roliga historier, eller hjälteberättelser.

Finns det en risk att man genom omformuleringen håller ifrån sig smärtan, det känslomässiga, i händelsen?

Jag ser det inte som något problem. Tvärtom är det ett sätt att hantera och bearbeta det man varit med om. Identifikationen med andras liknande historier läker. Sedan kan det finnas olika berättelser i olika sammanhang. I en annan situation kanske man släpper fram smärtan helt och hållet utan omformuleringar eller vinklade halvsanningar av vad som hänt.