Jan Eriksson 2014

Bergström, G (2019): Utopin som blev en mardröm: de röda khmerernas Kambodja och ett besök under ett folkmord. Pedagogkonsult.

Gunnar Bergström återvänder i bokform till Kambodja och sitt tidigare stöd för Pol Pot. Bergström fortsätter att analysera politiskt och personligt hur han kunde försvara de röda khmererna. Hur den svenska gruppen möttes på flygplatsen i Phnom Penh av en man som västliga medier rapporterat vara avrättad. Hur de åt middag med Pol Pot. Tankarna om att det kommunistiska samhället skulle avskaffa kriminaliteten och skapa “den nya människan”. Hur Bergström reser tillbaka 30 år senare för att be om ursäkt. Det finns något allmänmänskligt i hans analyser och frågor: Hur kan vi gottgöra det orätta vi gjort?

Gunnar Bergström som arbetat en stor del av sitt liv med hur vi kan förändra våra tankemönster.

Tvekade mellan senaste (sista) Rambofilmen eller senaste (sista) Terminatorfilmen.

Det blev Ken Loach och söndagsmatiné på Bio Capitol. Och kanske är Sorry we missed you också 83-årige Loach sista film.

Loach gör ju socialrealistiska filmer om engelsk arbetarklass i en verklighet som sällan skildras.

Kontrollsamhället där arbetsköparen alltid vet var arbetaren befinner sig och hur lång tid denne tar på sig för att utföra sitt arbete. Som i Toyotamodellen.

Mina favoritscener: Konflikten mellan Newcastlesupportern och Ricky som bara ska leverera ett paket men har ett knappt synligt Unitedklubbmärke. “Why don’t you support your local team?! …. In 1995 we beat you 5-0!!”

Och Abby som bara är god och snäll och tar hand om alla, men tar mobilen från Ricky och släpper taget om sig själv i samtalet med arbetsledaren.

Sorry we missed you är svart, svartare än svart. Loach sedvanliga humor saknas så gott som helt även om det också i denna film finns värme och solidaritet mellan människorna.

Men han lämnar oss utan hopp. Det är som att han säger att jag tar inte hand om detta med något fridfullt slut. Nej, nu får ni själva agera. Det finns inget annat.

Jag klarade samtliga ord i årets högskoleprov men Lena Andersson får mig på fall i sin nya bok Om falsk och äkta liberalism. På var och varannan sida är det ord och begrepp som jag antingen inte känner igen alls eller inte kan förklara innebörden av. Ändå läser jag med stort intresse utan att förstå allt eller ens merparten. Jag tycker om att inte förstå alla ord.

Det är som att Lena är intresserad av samma saker som jag, fast hon rör sig på en högre nivå, när hon skriver kritiskt om postmodernism, sociala konstruktioner, Foucault och Hägerström.

Och jag känner igen filosofer, böcker och begrepp, sådant jag läst men inte alltid förstått helt och hållet.

Man kan ha olika intentionsdjup i ord. Man kanske inte exakt kan förklara offsideregeln, men är medveten om att det är en fotbollsterm. Poststrukturalism har jag ett svagt intentionsdjup i. Men det intresserar mig.

Det här är inte Egenmäktigt förfarande eller Utan personligt ansvar, två favoritböcker av Lena. Inte heller en ganska lättförståelig artikelsamling som Förnuft och högmod. Jag skulle inte rekommendera Om falsk och äkta liberalism om man inte är prenumerant på Filosofisk tidskrift (vilket jag inte är). Men jag tycker om Lena Andersson och delar hennes intresseområden. Det räcker för att jag ska uppskatta Om falsk och äkta liberalism (Liberal idédebatt 4/2019).

“Först koncentrerade jag mig på att smälta in i Cornerville, men snart ställdes jag inför frågan om hur långt jag kunde tillåta mig att gå in i stadsdelens inre liv. Jag stötte på det problemet en kväll då jag gick längs gatan med Nortons. I ett försök att komma in i småpratets anda fyrade jag av en radda obsceniteter och svordomar. Gänget stannade till och såg häpet på mig. Doc skakade på huvudet och sade: ´Bill, du ska nog inte tala så där. Det är inte likt dig.´ Jag försökte förklara att jag bara hade använt uttryck som var vanliga på hörnan. Doc insisterade emellertid på att jag var annorlunda, och att de ville att jag skulle vara det.”

Whyte, W F (1943/2010, sid 403): Street Corner Society. Egalité förlag.

Tisdag kväll. Lyssnar på Trollflöjten i en inspelning med René Jacobs som dirigent.

Den liberale filosofen John Stuart Mill anger tre skäl varför det är viktigt att även uppenbart felaktiga åsikter bör få komma till tals i ett gott samhälle. För det första kan man inte säkert veta att åsikten är felaktig. För det andra, även om åsikten är felaktig kanske den inte är helt och hållet felaktig. Den kan innehålla delar som är sanna eller kompletterar den mer riktiga åsikten, och för att få fram detta krävs dialog med personer som har en annan uppfattning. Och för det tredje, även om åsikten är till hundra procent felaktig tvingar den oss att argumentera för vår sak. Vi får därmed en djupare förståelse för vår egen uppfattning så att den inte bara lärs in på ytan, som en fördom.

—–

Lenin talade om den demokratiska centralismen. Meningsskiljaktigheter var väsentliga, men bara fram till dess beslutet var fattat, sedan skulle man räta in sig i ledet.

—–

Nattens drottning, en vanlig vardagskväll i mitt åttavåningshus.

På 1980-talet läste jag Politisk filosofi på universitetet. Lärare var Gunnar Falkemark. När han undervisade på Statsvetenskapliga institutionen stod studenterna ut i korridoren för att få höra honom föreläsa. Men jag läste på kvällstid på Filosofiska institutionen där vi satt ett fåtal personer som hade förmånen att få ta del av hans undervisning om politiska ideologier. Vi skulle läsa hela böcker, sa Falkemark. Inte bara utdrag, utan från pärm till pärm. Detta för att få en bättre känsla för boken. Och vi skulle läsa klassikerna. Så vi började med Staten av Platon som följdes av Karl Poppers kritik av Platon i Det öppna samhället och dess fiender. Popper angrep Platon som att han var en modern filosof, det fanns ingen anledning att se Platon i sin tid, det fanns människor som var emot slaveriet även på Platons tid, argumenterade Popper.

Sedan läste vi Kommunistiska manifestet från 1848 av Karl Marx och Friedrich Engels. Om friheten från 1859 av John Stuart Mill. Konservatismens klassiker Reflektioner över franska revolutionen av Edmund Burke från 1790.

Vi läste Isaiah Berlins Fyra essäer om frihet och Demokrati och proletär revolution av Torbjörn Tännsjö och som översiktsbok Sven-Eric Liedmans Från Platon till Reagan.

Så skulle vi välja en frivillig bok, något ideologiskt som vi ogillade, där vi sedan skulle lyfta fram det vi uppskattade i boken. Falkemark talade inte om innehållet i böckerna som bra eller dåligt, utan om böckerna var läsvärda. Jag valde nyliberalen Milton Friedmans Frihet att välja. Friedman skrev pedagogiskt och medryckande och jag förstod hur han menade, det blev ett bra bokval.

Falkemark var alltid välklädd och talade med entusiasm om litteratur och ideologi. Det var med sådan glädje han gav sig in i debatt med studenterna varav flera var politiskt aktiva från höger till vänster. Det blev aldrig personbundet utan han var intresserad av argumenten i sig. En marxist hade sagt så här, och då hade liberalen svarat så här, och då hade den konservative sagt… Ibland tog han också ställning själv i vissa ideologiska stridsfrågor, jag upplevde det som respektfullt mot oss som satt där och lyssnade.

Gunnar Falkemark belönades senare för sin pedagogiska skicklighet. Själv fick jag resten av mitt liv glädje av de böcker jag då tvingades läsa, och det som i politiska ideologier för mig ditintills varit något som jag uppfattat väldigt fragmentariskt blev nu till en helhet. Jag har sedan dess alltid velat gå till grundkällan, vad var det personen ursprungligen skrev, hur formulerade den sig, och hur såg sammanhanget ut. Vare sig det har handlat om Michel Foucault, Ervin Goffman, Howard Becker, Vladimir Illich Uljanov (Lenin), Anton Semjonovitj Makarenko, Sigmund Freud, Ingemar Hedenius, Per Ahlmark eller Nils Bejerot.

Och det har sedan dessa lektioner varit mig fullständigt obegripligt hur man kan undervisa om teorier och ideologier, utan att också nämna kritiken av dem. Att man alltid i undervisning bör lyfta fram de starkaste motargumenten mot det som man själv tror på. Vilka är de starkaste argumenten mot stämplingsteori, postkolonial teori eller socialkonstruktionism? Det är min övertygelse att ett sådant förhållningssätt inte bara är intellektuellt hederligt utan också skapar en djupare förståelse för det man vill lära ut.

Jag har egentligen aldrig varit intresserad av historia som ämne. Det är snarare vissa fragmentariska delar i historien som fångat mig. Jag har kunnat läsa flera böcker om enbart Song My-massakern, utan att ha några övergripande kunskaper om själva Vietnamkriget.

Nyligen läste jag en positiv recension av historikern Annika Sandéns faktabok Bödlar. Så befann jag mig på Hedengrens bokhandel vid Stureplan. Där stod den. Jag bläddrade lite, gick därifrån, men kunde inte släppa taget. Något drog mig tillbaka.

Man skulle kunna tro att Annika Sandén kan hålla mitt intresse uppe i ett par kapitel eller så. Men hon driver vidare. Det handlar om Sverige på 1600-talet och de män som utsågs att avrätta andra medborgare. Vilka de var, hur de var klädda, hur de fungerade… Och givetvis hur de var märkta. Stigmat.

Valet de fick var ofta att dödas själva eller att bli bödel. De red omkring i landet, fick öl och brännvin i mängd, och en del återföll i sitt gamla kriminella beteende.

Något fascinerar och berör.

Nyligen kom Norman Ohler ut med sin bok Droger i tredje riket. Som journalist och författare har Ohler fått kritik av historiker för att han övertolkar sin huvudkälla läkaren Morell som noggrant dokumenterade hur han försåg Hitler med droger. Själv tycker jag Ohler är intressant boken igenom och lätt att läsa. Han beskriver hur inte bara Wermacht och Hitler själv använde metamfetaminpreparatet Pervitin, utan hur det lanserades som en mirakelmedicin för hela tyska folket.

Droganvändningen hade varit frekvent i Tyskland redan under Weimarrepubliken och Hitlers bild av sig själv som en renlevnadsmänniska innefattade inte diverse narkotiska preparat. Ohler beskriver Hitler som en fullblodsnarkoman. Morell blandade friskt när han injicerade Hitler med inte bara Pervitin utan också Eukodal (oxikodon) och kokain.

Så – innebär detta att den nazistiska ideologin och praktiken var en produkt av Hitlers narkomani? Visade Hitler bara symptom på sin beroendesjukdom och kan därför ansvarsbefrias för sina handlingar?

Norman Ohler svarar tveklöst nej på dessa frågor samtidigt som han visar hur drogerna klart påverkade Hitlers beslut och omdöme.

”Minnet bleknar enligt ett talesätt. Men i själva verket växer det. Det som kanske bleknar är den ursprungliga varseblivningen, den faktiska upplevelsen av händelsen. Men varje gång vi erinrar oss en händelse måste vi rekonstruera minnet och därför ändras det för varje gång – färgas av efterföljande händelser, av ökad förståelse, av ett nytt sammanhang, av förslag från andra och av andra människors hågkomster. Allt det som ändrar minnet smälter samman med vår erfarenhet och vi blir säkra på att vi såg eller gjorde det vi minns.”

Minnesforskaren Elisabeth Loftus i “Vårt minne.” Liber. 1982:84.

Adolf Hitler lär en gång ha fått brev från en ung man inom hitlerjugend. Ynglingen beskrev sina goda ledaregenskaper och bad att Hitler skulle befordra honom.

Hitler svarade: – Om du har så goda ledaregenskaper, varför har du då inte tagit ledningen?

***

Jag minns inte var jag läst det ovan beskrivna, så vi får väl tills vidare betrakta det som en skröna. Men det uttrycker komprimerat en väsentlig del i den nazistiska ideologin. Den starke har rätt. Enligt nazismen var den nazistiska ideologin felaktig, eftersom de förlorade kriget, som filosofiprofessorn Harald Ofstad påpekade i sin studie Vårt förakt för svaghet (1972).

“Få skulle förespråka legalisering av könsstympning även om man vet att många flickor kommer att utsättas för det ändå, och oavsett om det sker på ett farligare och mer ohygieniskt sätt. Istället menar de flesta att en lagstiftning som tillät kvinnlig könsstympning visserligen skulle vara bättre för de kvinnor som ändå skulle utsättas för det, men att detta inte skulle uppväga den legitimitet och den potentiella spridning som fenomenet då riskerar att få. Man vill helt enkelt inte cementera en sådan hemsk sedvänja.” Juhte, A (2015): Tidskrift för politisk filosofi nr 1/15, sid 32f.

Ibland är så kallad signalpolitik viktig. Och ibland bör vi istället välja skademinimerande åtgärder.

Vad som avgör är de samlade konsekvenserna för den enskilde, för omgivningen och samhället. På kort och lång sikt.

– – –

Eller finns det handlingar som vi aldrig har rätt att utföra, oavsett konsekvenserna?

När jag 1982 gick ut gymnasiet läste jag Allmän språkvetenskap en termin. Lärare i språksociologi var Lars-Gunnar Andersson, sedermera radions språkexpert under många år. Andersson hade vid denna tid sammanställt ett kompendium med titeln “Fult och torftigt språk”.

För den som känner sig osäker på sin språkanvändning kan denna titel kanske kännas obehaglig. En del personer kan säga om sig själva, med någon form av bristande självförtroende, att de aldrig läser böcker och att de har ett dåligt ordförråd, samtidigt som jag hör något annat när de talar.

Anderssons kompendiumtitel var dock snarast ironisk. Han menade att mycket av det som betraktats som torftigt språk i själva verket kan vara rikt och levande. Lita till ditt språk, var det budskap jag läste mig till. Samtidigt som det inte var frågan om någon språknihilism där allt var lika bra, man måste fundera över vad mottagaren hör och skilja på normkonfliktfel (“en gäng”) och normluckefel (“ett stol”).

Morfar sa alltid ett apelsin… (Jag kan fortfarande känna tryggheten i mig när jag hör det.)

Språksociologin är ofta deskriptiv, den lyssnar till hur ord förändrar sin betydelse, hur olika socialgrupper använder språket, hur kvinnor och män talar olika, barnspråk i olika samhällsgrupper. Dessa forskare lyssnar mer intresserat än fördömande, när de hör ett annat sätt att uttrycka sig på.

Men språksociologer kan också diskutera normativa frågor. Vad ger bäst effekt om ett barn säger fel, t ex gedde (i stället för gav)? Att korrigera barnet genom att påtala att det är fel och vad det rätta är, att inte rätta barnet, men upprepa det korrekta efteråt, eller att helt ignorera felaktigheten?

Som jag minns det var svaret det sistnämnda. (Därmed inte sagt att detta gäller också för vuxna som håller på att lära sig svenska.)

—-

Kompendiet blev senare en bok:

Andersson, Lars-Gunnar (1985): ”Fult språk. Svordomar, dialekter och annat ont.” Carlssons bokförlag.

Läs den om du känner dig osäker på ditt språk, den är rolig, lättläst och handlar i grunden om demokrati och jämlikhet.

Överklass och arbetarklass kan ha en del gemensamma värderingar och sätt att uppfostra barn på, som skiljer från medelklass.

Att passa tider kan ha haft ett överlevnadsvärde i arbetarklassen, kanske till och med viktigare än i överklassen.

Att ha ett gott bordsskick.

Att klä upp sig vid högtidliga tillfällen, som till exempel arbetare gjorde förr på 1:a maj demonstrationer.

Att anse att alla ska göra rätt för sig. Den som kan ta ett arbete, men inte vill det, ska inte heller äta. (“Av var och en efter förmåga, åt var och en efter arbetsinsats.”)

Att förespråka hårda straff för brottslingar. (Kriminalitet drabbar oftast arbetarklassen hårdast.)

Ordning och reda i klassrummet.

Jämför Anton Makarenkos fostran med stark gränssättning av vanartiga barn i den tidiga sovjetstaten. En sorts hasselapedagogik som i alla fall delvis överensstämde med hur överklassen såg på barnuppfostran, till skillnad från medelklassens friare synsätt.

Den politiska vänstern som legat till vänster om vpk/vänsterpartiet, har ibland hamnat på liknande ståndpunkter som delar av socialdemokratin och den politiska högern. Som i skolfrågor, kriminalpolitik, narkotikapolitik och försvarspolitik.

Litteratur: Brembeck, Helene (1992/1995): Efter Spock- uppfostran idag. Akademisk avhandling. Etnologiska föreningen i Västsverige.
(För kännedom. Spock syftar i detta sammanhang inte på någon Star trek-figur, utan var en barnuppfostringsguru på 1960-talet.)

Makarenko, Anton (1979): Vägen till livet. Progress/Arbetarkultur.

Desmond Tutu säger i dokumentärfilmen om Olof Palme att Palme var färgblind, han såg inte skillnad på svarta och vita människor.

Kommer man in i en buss fylld med svarta personer så tittar man på den som är vit. Blicken fastnar vid det avvikande. Det är ingenting konstigt med det. Inget man behöver skämmas eller be om ursäkt för. Sedan kan man givetvis förhålla sig till detta faktum på olika sätt.

Är en pojke, en gosse, en kille och en grabb samma sak?

Ord med gemensam betydelse kan ändå ha olika begreppslig innebörd, olika konnotationer.

Ords konnotation går att mäta genom en så kallad Osgood-skala. Skalan brukar vara tre, fem eller sjugradig och innehålla ett antal motstridiga värdeord:

Stark          –  –  –  –  –     Svag
Ond            –  –  –  –  –     God
Mjuk           –  –  –  –  –     Hård
Rolig           –  –  –  –  –     Tråkig
Maskulin      –  –  –  –  –     Feminin
Intelligent    –  –  –  –  –     Ointelligent

Så var placerar vi in begreppet pojke i denna skala? Hur sätter vi kryssen? Och vad blir skillnaden gentemot ordet kille? På detta sätt får man en profil och kan mäta innehållet i ett ord i jämförelse med synonymen. Väsentligt är att detta kan se olika ut för olika grupper eller generationer. En farfar och hans barnbarn använder inte orden på samma sätt. Och ibland använder vi samma ord, men med olika begreppsligt innehåll beroende på vem vi talar med. Ibland blir ordet “narkoman” stigmatiserande och nedsättande, men i ett annat sammanhang, för samma person, neutralt eller positivt igenkännande, som i självhjälpsgruppen.

Samma yttrande kan få olika mening utifrån vem som säger det. Berättar en jude en judehistoria kan man skratta om man tycker historien är rolig. Berättar en nazist exakt samma historia skrattar man inte. Om en svart man säger “neger” eller “nigger” är det inte samma sak som om en vit man och framförallt en rasist gör det.

Ibland hör man argumentet att på 1950-talet var “neger” inget negativt uttryck. Muhammad Ali och Martin Luther King använde ordet “negro” i neutral bemärkelse. Men hade ordet samma begreppsliga innehåll för en svensk på 1950-talet? Fanns det inte en kolonial antydan eller innehåll i ordet “neger”: en muskulös person, kunde arbeta hårt under övervakning, musikalisk, stark sexualitet, bra på att idrotta, inte särskilt intelligent etc?

Någon menar att för honom betyder ordet “knarkare”, “bög” eller “neger” ingenting negativt. Då kan denna person testa sig själv med en Osgood-skala. Man kan jämföra orden “svart”, “färgad”, “neger” eller “nigger”. (Ett vanligt argument mot “färgad” är att det förutsätter att ursprungsfärgen är vit, att det vita är normaliteten.)

Vi kan inte använda orden helt och hållet som vi själva vill och efter vår egen inställning till ordets betydelse. Vi kan inte idag kalla någon för “idiot” med hänvisning till ordets ursprungliga betydelse i det gamla Grekland. Ords betydelse förändras. Vi lever i ett sammanhang med andra människor.

Och en Osgood-skala kan ibland fylla en funktion för att pröva innehållet i orden vi använder.

”Jag ska gärna säga vad jag menar. All äkta radikalitet bygger på kollektivet och samhället och att individen måste underordna sig kollektivet, en ideologi som är min. /…/ Det är alltså ett tidigt ingripande jag förordar. Individen måste utsättas för ett socialt tryck och kontroll, det är sann socialism för mig.”

(Nils Bejerot, intervjuad i Pockettidningen R, nr1/1974:76f)

Nolltolerans verkar ha blivit ett skällsord. Minska skadorna istället, sägs det. Förbjud inte brinnande bengaler på läktaren. Se till att det sker under ordnade förhållanden där det finns brandsläckare till hands.

Inom vården utfärdas oskuldsintyg för att förhindra hedersmord och från psykiatriska kliniker kommer förslag på att börja dela ut rena rakblad för att minska de skadliga effekterna av självskadebeteende. Vi måste hantera verkligheten, sägs det. “Det är inte fel av vården att ge flickor som har krav på sig att vara oskulder på bröllopsnatten rådet att sticka sig själva i underlivet.” (Sydsvenskan Opinion 110828)

Och hur ska vi se på nolltolerans mot sexuella trakasserier, homofobi, rasism eller könsstympning? Vi kommer ju aldrig att helt kunna avskaffa dessa företeelser. Bör vi då inte ha en skademinimeringsprincip även vad gäller rasism och sexuella övergrepp? Fantasin sätter inga gränsen för hur vi kan minska istället för utopiskt avskaffa detta. Är det inte bättre att läkare utför könsstympningen under ordnade former på sjukhus, än att det sker under smärtsamma och ohygieniska förhållanden i hemmet? Ska vi minimera de skadliga effekterna av rasism och ska vi hantera snarare än avskaffa sexuella trakasserier?

Risken är att det inkluderande samhället med sin rädsla att stigmatisera människor också blir ett samhälle där vi inte sätter gränser för oönskade företeelser.

Jag var på ett möte där det bara närvarade rika människor. Vi var ett hundratal personer. Jag har befunnit mig i detta sammanhang tidigare. Det var inte första gången. Jag ser det som en slags sekt. Vi träffas i avskildhet.

Sektledaren var i trettiofemårsåldern. (En ung pojk, som farsan skulle sagt utan att han för den skull varit nedlåtande.) Smal, vältränad, löpartyp. Skräddarsydd kostym och slips. Mannen talade om hur det var förr i tiden och man insåg efter ett tag att han menade hur det var för högst fem år sedan. Han hade ett tränat kroppsspråk med gester uppövade framför spegeln. Det är någon hundradels sekund som saknas i timingen mellan rörelserna och talet, det är svårt att träna in. Han betraktades sannolikt som en god talare. Jag såg något annat och började drömma mig bort efter de första tio minuterna.

Nåväl, det intressanta var åhörarna. Medelåldern var hög. Jag drog ner den kraftigt. Det jag reagerade på var deras klädsel. De var så gott som alla väldigt enkelt klädda, slarvigt, slitet och ointresserat, inte bohemiskt eller avsiktligt på något sätt. De bara var sig själva. Någon hade en illasittande tröja med namnet på en golfklubb, någon annan hade omoderna slitna jeans och en skrynklig t-shirt.

Och jag kände igen det. Det här var verkligt rika människor.

*

Jag hörde aldrig farsan föreläsa. (Han undervisade i husbyggnad senare delen av sitt yrkesliv. Fast han arbetade praktiskt samtidigt.) Men jag kan tänka mig hur han var när han talade. Han stammade när han växte upp, och detta kunde komma tillbaka ibland. Han kunde tala alldeles för tyst för att strax efteråt närmast vråla fram sina uppfattningar. Han var intensiv när han talade, inte alls fixerad vid sig själv. Han hade något som var större än hans egen person. Han hade aldrig gått några retorikkurser, men studenterna på Chalmers röstade fram honom som bästa föreläsare.

*

Världens 85 rikaste personer har större förmögenhet än vad halva jordens befolkning äger tillsammans, läser jag i DN.

*

Jag har respekt för personer som är intresserade av kläder. Även om jag aldrig har varit det. Men går jag på opera tar jag på mig kostymen. Jag har kavaj i arbetet. Jag tror på konventioner.

Och kan känna en fascination för verkligt rika människor.

“Vi önskar kamraterna i Tysklands socialistiska enhetsparti och medborgarna i DDR mycken framgång i byggandet av socialismen. Med kommunistisk hälsning, Vänsterpartiet kommunisterna.”

(Brev till Östtysklands partichef/diktator Erich Honecker 4 oktober 1989, 36 dagar före Berlinmurens fall. Citerat ur DN 950924.)

“De tusentals döda i Stalins fångläger, de torterade i Nordkoreas läger och de mördade och torterade i Pol Pots Kambodja hade samma rätt till ett värdigt liv och mänsklig behandling som de människor som du vurmar för: t.ex. de som fryser och spelar dragspel på Storgatan i Luleå.” Gunnar Bergström i Öppet brev till Sven Wollter (och alla med hjärtat till vänster).

När jag var yngre trodde jag att personer som använde ord som solidaritet och rättvisa också var goda människor. Jag minns fortfarande besvikelsen och känslan av förvåning när jag upptäckte att det inte alltid var så. En insikt som långsamt växte fram även om jag inledningsvis blundade för vad jag såg. Att en del människor använde ord som inte verkade ha någon som helst betydelse i deras eget liv.

Jag sliter fortfarande med detta. Att jag ibland väljer att umgås med personer vars värderingar jag inte gillar, för att de står för något annat i praktisk handling i sitt vardagliga liv. Eller att jag bara ändå tycker om dem. Eller att man har en historia tillsammans och att man talar samma språk. Och å andra sidan mitt instinktiva avståndstagande och skepticism när jag hör ord jag uppskattar, men känner att det inte finns så mycket bakom. Att de vackra orden inte är integrerade med personen.

Sedan måste man givetvis kunna vara vegan, pacifist eller jämlikhetsförespråkare utan att vara perfekt i sitt övriga liv. Man sätter vissa moraliska gränser även om man i andra frågor inte är något absolut moraliskt föredöme.

Och när måste man själv sätta gränsen. Sluta att umgås med personen ifråga. För att dennes värderingar totalt har spårat ur. En avhoppad ung nazist fick frågan vad föräldrar skulle göra om deras barn engagerade sig i nationalsocialistiska rörelser. Prata inte politik med dem, sa den unge mannen, åk ut och fiska tillsammans istället.

Jag har tänkt på detta. Någonstans måste man markera var man står. Annars uppstår en irritation och falskhet i kontakten. Men sedan kan man umgås ändå. Ibland kommer man in på de frågor som är känsliga, där man tycker olika, men då vet man var man har varandra. Och ibland måste man kunna välja att inte ta debatten, för att man inte orkar, för att det blir för jobbigt just då, fast man inte ger upp vad man tror på ändå. Man måste inte ta diskussionen varje gång. Bara personen vet vad man står för.

Sedan finns det en gräns. När man inte kan umgås längre. När personen vars värderingar jag inte gillar praktiskt utövar dessa värderingar så att jag inte kan fortsätta att umgås längre. Men för mig går det långt innan jag sätter den gränsen.

För er som känner mig och har sett och känt av mina egna tillkortakommanden i mitt eget liv, hur jag inte levt upp till mina egna värderingar, ni behöver inte vara oroliga. Andras brister glömmer jag snabbt, mina egna lever kvar i mig, jag minns allt. Det kanske är detta denna text egentligen handlar om.

Jag är inte emot diskussioner där åsikter får brytas mot varandra och konflikter kommer i öppen dager. Men ibland i dessa tider tänker jag på Oxfordgruppens gamla slogan:

“Vinn debatten, förlora människan!”

Vill man bekämpa en uppfattning kan man pröva att inte gå emot den utan driva den ännu längre, ta upp den så fort det finns en möjlighet till association och argumentera in absurdum för alla tänkbara konsekvenser av åsikten.

Även anhängarna av åsikten kan då tänkas tröttna, så bra var det väl inte…

Günther Wallraff gjorde detta när han infiltrerade ett politiskt parti han ogillade, jag tror det var CSU och Franz-Josef Strauss som talade och partikamraterna gav honom stormande applåder. Wallraff ogillade starkt åsikterna, men ville inte avslöja sig. När de andra till slut upphörde med applåderna, så fortsatte Günther Wallraff att ensam applådera entusiastiskt. Vilket skapade en motsatt stämning i rummet, var det verkligen så bra?

Nu menar jag inte att man alltid bör gå med motståndet och argumentera för oönskade åsikter i tid och otid. Men ibland kan man pröva att driva en fråga än längre.

Och själv har jag i perioder i livet argumenterat för ofta och för kraftfullt ibland, för det jag trott på. Vilket säkerligen stundtals kan ha lett till motsatt effekt mot vad jag hoppats.

Fast jag kan samtidigt tycka att jag varit värd en viss respekt. Något tålte han att skrattas åt, men mer att hedras ändå.

Professorn i nordisk litteratur Ebba-Witt Brattström menar att det nya ordet hen osynliggör kvinnor (SvD 140729).

När jag läste på högskolan så fick vi lära oss att i referenser skriva ut förnamn. Vi skulle inte osynliggöra kvinnliga forskare eller dölja övervikt av män i referenserna. Samtidigt funderade jag redan då på om det inte borde vara tvärtom. Att man skulle vara könsneutral i referenser för att inte manliga forskare skulle ges större auktoritet. Men någonstans köpte jag argumentet med att skriva ut förnamn och har fortsatt med det.

Jag använder inte hen. Men det är mer en vanesak. Det är klart att det kommer att slå igenom. Och till slut även hos mig. Men motargumentet är inte ointressant.

“Kallar du mig manshatare nu?” – Katarina Wennstam i Svd 140603.

Efter Göteborgskravallerna skrev en polis en insändare i GP. Han tackade Kpmlr för att de i sin demonstration hade skyddat poliser som var jagade av stenkastare.

– Slut leden, kamrater! hade hörts när de hotade poliserna släpptes in i demonstrationståget.

Under de så kallade Göteborgskravallerna 2001 intervjuades den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström. Han fick frågan vad som skulle hända och om det skulle bli något slut på detta.

– Staten vinner, svarade han, staten vinner alltid!

1967 hade Vietnambulletinen en upplaga på 50 000 exemplar. Den stencilerades upp och distribuerades med enkla medel över Sverige.

Yttrandefriheten påverkas av vilka ekonomiska resurser man har, och det är inte jämlikt, men i en demokrati finns ändå möjligheten.

Civilkurage handlar inte enbart om att stå upp med sina ord och handlingar mot någon annan grupp, utan än mer om att gå emot sin egen grupp.

Det var på Hagabion. Mannen som presenterade filmen berättade att några hade hört av sig. De var försenade. Vi väntar med att starta filmen tills alla är här, sa han. Hoppas det är okej? Förströdda hummanden hördes från publiken.

Jag tittade mig omkring. Det här är inte sant, tänkte jag.

Så kom de två eftersläntrarna. Vi har en kompis också, sa de, han kommer när som helst.

Då väntar vi på honom, sa representanten för Hagabion.

————-

Är det osolidariskt att inte vänta tills alla är med?

Eller finns det en risk att det inkluderande samhället också blir ett gränslöst samhälle?

Hur mycket ska man anpassa sig?