Jan Eriksson 2014

Jag skrev flyttkort. Det ena efter det andra. Grankottevägen 241B…Grankottevägen 241B…Grankottevägen 241B….Grankottevägen 451B, ah det blev fel. Jag fortsatte skriva ett tiotal kort till och så kom det igen….Grankottevägen 451B. Samma skrivfel.

Dagen efter gick jag till Televerket för att ändra telefonen. När jag fyllde i blanketten kom samma felskrivning igen, och nu blev jag alldeles iskall. Vad stod detta för?

Jag skulle hyra ut min lägenhet i andra hand och en väsentlig fråga var hur jag skulle göra med mina böcker. En del kunde jag ta med, men de övriga? Upp på vinden eller kvar i lägenheten. Det oroade mig. En bokintresserad kollega hade berättat om Jan Myrdal som hade sina böcker i källaren. Vi hade diskuterat om relationen till bokhyllan, var det bara något man ville visa upp, eller fanns det något annat. Hur kunde man ha dem i källaren och vad innebar det? En känslomässig trygghet i att kunskapen fanns inom en, och inte i det materiella…? Men fanns det inte något annat, en närhet, i relationen till ens böcker. En man jag hade läst en kurs med talade om sina böcker som hans barn. Ändå hade han egna barn…

451 var naturligtvis Fahrenheit 451, böckers antändningstemperatur i Ray Bradburys bok med samma namn. Några dagar senare gick jag förbi ett antikvariat som jag brukade besöka. I fönstret låg Bradburys bok. Jag måste ha sett den innan jag började skriva mina flyttkort. Och den hade väckt något inom mig. Något som handlade om rädsla, uppbrott och identitet.

– Jo, jag är bödeln! sade han. Och han reste sig upp, stor och skräckinjagande i sin blodröda dräkt.

——–

Så tog han ett tag åt bältet och gick ut i den råa gryningen.

– Det är dags att bege sig härifrån. Jag för att dö, ni för att leva. Vem som går mot det bättre ödet är fördolt för alla utom gudarna.

Sokrates slutord i försvarstalet, till sina anklagare, innan han gick för att svepa giftbägaren.

När Boforsavslöjaren Ingvar Bratt var som mest ogillad (eller hatad) i Karlskoga, hör han hur en bil som kör förbi tutar på honom. Mannen i bilen vinkar och Ingvar Bratt skymtar Boforsdirektören Martin Ardbo.

Det finns något mänskligt hoppfullt i denna berättelse ur Ingvar Bratts självbiografi Mot rädslan (1988). Ett tiotal år efter detta tillbringade jag ett halvår i Karlskoga och fick någon form av förståelse, eller sympati, för boforsarna och karlskogaborna, som fick klä skott för demokratiska beslut om vapenexport, och olagliga handlingar som få kände till.

– Are you okay?

– No, man. I´m pretty fuckin´ far from okay…

(Pulp Fiction)

“Bara för att man är en karaktär behöver det inte innebära att man har karaktär.” (Pulp Fiction)

—–

Bara för att man känner sig fången behöver det inte innebära att man är fången.

Det finns personer som inte vet när andra världskriget ägde rum, men som kan räkna upp alla skivor av Iron Maiden och inte bara detta, alla låtar med ordningen på vilken skiva de förekommer.

Det finns personer som kan räkna upp alla spelarna i Blåvitts vinnande lag i UEFA-cupen 1982. Plus avbytarna, läkaren och massören.

Jag har alltid respekterat sådan kunskap. Den är absolut inte meningslös.

Men är den lika väsentlig som att känna till orsakerna till andra världskriget?

“Kallar du mig manshatare nu?” – Katarina Wennstam i Svd 140603.

Efter Göteborgskravallerna skrev en polis en insändare i GP. Han tackade Kpmlr för att de i sin demonstration hade skyddat poliser som var jagade av stenkastare.

– Slut leden, kamrater! hade hörts när de hotade poliserna släpptes in i demonstrationståget.

Under de så kallade Göteborgskravallerna 2001 intervjuades den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström. Han fick frågan vad som skulle hända och om det skulle bli något slut på detta.

– Staten vinner, svarade han, staten vinner alltid!

1967 hade Vietnambulletinen en upplaga på 50 000 exemplar. Den stencilerades upp och distribuerades med enkla medel över Sverige.

Yttrandefriheten påverkas av vilka ekonomiska resurser man har, och det är inte jämlikt, men i en demokrati finns ändå möjligheten.

Tung recension i Klassikern i P1:

Fruktans lön (10 min)

“Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.

——–

Var fanns domaren, som han aldrig hade sett? Var fanns den höga domstol, dit han aldrig hade nått fram? Han lyfte upp händerna och spärrade ut alla fingrarna.

Men på K:s strupe lade sig den ene herrns händer, medan den andre stötte kniven i hans hjärta och två gånger vred den runt. Med bristande ögon kunde K ännu se, hur herrarna, nära intill hans ansikte, lutade mot varandra med kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga avgörandet.

– Som en hund! sade han, det var som om skammen skulle överleva honom.”

Folk sa: Nu har du växt igen, Arnold. När ska du sluta?

– Aldrig, svarade jag.

De trodde att jag skämtade… Men jag menade det.

——–

Han kom på idén att chocka musklerna. Teorin var att överraska kroppen, att alltid göra vad den inte väntade sig. Han gjorde inte bara 20 knäböjningar med 125 kilo på stången. Han gjorde oväntat 20 till. Och så ytterligare 20. Och bara fortsatte. Slutligen gjorde han 55 per set.

Det fanns bara en möjlighet för musklerna att överleva: Att växa!

——–

(Ur Arnold Schwarzeneggers självbiografi Arnold: the education of a bodybuilder (1977), refererat från Sven Lindqvists bok Bänkpress)

Spoon River är en fiktiv stad i Edgar Lee Masters diktsamling från 1915. Staden beskrivs genom gravstenarna där medborgarna berättar om sig själva, sina liv och relationer.

Domare Somers som “höll det bästa tal vårt rådhus nånsin hört, och skrev en utredning som fick beröm av Breese i Högsta Domstolen” beskriver hur han ligger begravd obemärkt och glömd, “medan Chase Henry, stans suput, har en marmorsten, med urna på”.

Och fyllbunten Chase Henry får beskriva hur det kom sig att han blev ståtligt begravd.

Männen får berätta sina historier och kvinnorna sina. Och mördare, mordbrännerskor, fattiga och rika… Samma händelse berättas från olika håll. Och alla får tala till punkt.

Apotekare Trainor

Endast kemisten vet, inte alltid ens han,
vad det blir då man blandar
flytande eller fasta ämnen.
Och vem kan väl veta
hur män och kvinnor påverkar
varandra, eller vad barnen blir?
Som med Benjamin Pantier och hans hustru,
goda var för sig, onda mot varandra:
han syre, hon väte,
deras son en förödande eld.
Jag apotekare Trainor, en kemikalieblandare,
omkom under ett experiment,
levde ogift.

——–

Minerva, stadens hånade skaldinna, med sin “tunga kropp, skelögdhet och vaggande gång”, beskriver hur hon dödades skändligen:

“Kommer någon att gå till tidningen i stan
och samla ihop mina verser till en bok?
Jag törstade så efter kärlek!
Jag hungrade så efter livet!”

– Why do you do this for us?

– Why? I knew someone like you once….there was no one there to help.

(Clint Eastwood i För en handfull dollar, 1964)

Det är vackrast när det skymmer,
all den kärlek himlen rymmer

Pär Lagerkvist

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås
Starka trupper har enligt TT
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtiåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittra hans sarkofag.
Hyllningskören ska evigt handla
om Leonidas´nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Hjalmar Gullberg
April 1941

Inledningen på Inglorious Basterds kan jag se hur många gånger som helst. Det är i det ockuperade Frankrike 1941. Överste Hans Landa från SS besöker den franske bonden Perrier LaPadite. Den underliggande rädslan hos LaPadite och den skenbara artigheten hos SS-officeren Hans Landa. Den byråkratiska noggrannheten hos Landa. Samtalet är lugnt och lågmält. Men där makten är så utstuderad. LaPadite är misstänkt för att ha gömt judar. Landa ställer sina frågor leende, ibland skämtsamt, och plötsligt vandrar bilden ner mot golvbrädorna och vad som finns i källaren.

Både Christoph Walz och Brad Pitt spelar avsiktligt över i sina karaktärer. Filmen har fått kritik för detta. Men jag gillar det

Den innehåller brutala och obehagliga scener som enligt mitt förmenande förstör filmen. Men missa inte början på Inglorious Basterds.

Greppet från inledningscenen har Tarantino sannolikt hämtat från Sergio Leones western The good, the bad, the ugly. Prisjägaren (Lee van Cleef) bjuder in sig till en bonde och hans familj och för en liknande utstuderad konversation, innan allt urartar.

Att det förekommer propaganda, felaktigheter, överdrifter eller lögner i rapporteringen om en regim, innebär inte att man kan nonchalera andra rapporter om denna regims brott mot de mänskliga rättigheterna, eller uppgifter om folkmord.

När en delegation från Vänskapsföreningen Sverige – Kampuchea besökte Pol Pot 1978 möttes de på flygplatsen av en man som enligt västliga medier skulle ha varit avrättad av röda khmererna. Likaså hade många människor i Kampuchea glasögon, vilket enligt samma västliga medier skulle varit förbjudet på grund av att man betraktades som intellektuell.

Således valde denna grupp svenskar att inte heller tro på rapporterna om röda khmerernas folkmord.

Ska man skilja på sak och person?

“Jag tar avstånd från dina handlingar, men inte från dig som person.”

Eller är man sina handlingar?

En sammansatt person som bär i sig det man har gjort, gott som ont, sida vid sida.

– Min son, min son, om du visste med vilken ringa visdom världen styres.

Axel Oxenstierna, rikskansler under trettioåriga kriget.

“Så här får man inte göra mot människor!”

(Barbro Alving i samtida radioreportage efter atombombningen av Hiroshima.)

Palme – älskad och hatad, stark dokumentärfilm med musik av Benny Andersson.

Trailer

– Unge man, jag dödar tusentals människor varje natt!

(Arthur Harris, chef för det brittiska bombflyget, ansvarig för terrorbombningarna av de tyska städerna under andra världskriget, till en polis som påpekade att Harris med sitt sätt att köra bil riskerade andra människors liv.)

Ur Brev från nollpunkten (1998:194) av Peter Englund.

Civilkurage handlar inte enbart om att stå upp med sina ord och handlingar mot någon annan grupp, utan än mer om att gå emot sin egen grupp.

Var inte så rädd, Dan!

(Ben Wade till farmaren Dan Evans som har levt med en livslögn, men nu är den ende som vågar föra gängledaren och mördaren Ben Wade för att sätta honom på 3:10 tåget till Yuma)

Jag hade en gång en arbetskamrat som frågade om hon fick ställa mitt horoskop. Jag gav henne min födelsetidpunkt och dagen efter fick jag ett långt och genomarbetat personligt horoskop. Jag tyckte det stämde väldigt bra, i alla fall med lite omtolkningar. “Hans bästa vän är ofta en häst eller hund”, är en formulering jag minns.

Nu kände denna kvinna mig, och jag tänkte att det kanske var en anledning till vissa formuleringar i horoskopet.

Jag hade annars svårt att förstå varför stjärnornas placering just vid födelseögonblicket skulle påverka min personlighet. Jag tänkte att det är en process på nio månader att bli till, och sedan borde jag väl ha påverkats av gener och uppväxt också.

Men jag hade glädje av horoskopet ändå och det fick mig att fundera över en del beskrivna personlighetsegenskaper.

Senare såg jag ett klassiskt test där en lärare i en skolklass samlar in elevernas födelsedata och utifrån detta ger dem var sitt horoskop. De flesta känner starkt igen sig, och sedan avslöjar läraren att alla givetvis fått samma horoskop.

Jag tycker inte om sådana experiment där man lurar människor, även om det ibland säkert kan ha sitt berättigande.

Cold reading innebär att man läser av den man talar med som en sorts tankeläsning, men utan några övernaturliga inslag.

Kortkonstnärer kan använda sig av detta. De läser av subtila, knappt märkbara, reaktioner hos personen som har fått välja kort.

Andemedier gör allmänna påståenden som passar in på många, men som man känner sig träffad av, och de läser av det rätta svaret genom den tilltalades reaktioner.

Ibland görs en mängd vaga påståenden, där readern går vidare direkt om hon inte får en positiv reaktion på det sagda.

“Som liten var du med om en otäck händelse som hade med vatten att göra.”
“Siffran tolv kan betyda något speciellt för dig.”
“Din pappa säger att han hade ont i bröstet när han dog.”

– Det här kunde hon inte veta något om, säger överraskat den som känt igen sig.

En liknande reaktion kan ses hos den som varit på cirkus och mött en tankeläsare eller magiker.

De som använder cold reading gör det ibland, men inte alltid, på ett omedvetet plan. De kan genom lång erfarenhet och människokännedom, läsa av andras reaktioner.

Det var på Hagabion. Mannen som presenterade filmen berättade att några hade hört av sig. De var försenade. Vi väntar med att starta filmen tills alla är här, sa han. Hoppas det är okej? Förströdda hummanden hördes från publiken.

Jag tittade mig omkring. Det här är inte sant, tänkte jag.

Så kom de två eftersläntrarna. Vi har en kompis också, sa de, han kommer när som helst.

Då väntar vi på honom, sa representanten för Hagabion.

————-

Är det osolidariskt att inte vänta tills alla är med?

Eller finns det en risk att det inkluderande samhället också blir ett gränslöst samhälle?

Hur mycket ska man anpassa sig?

Branden på nattklubben Cocoanut Grove i Boston 1942, Flygolyckan i München 1958 (Manchester United), Branden på Stadshotellet i Borås 1973, Flygolyckan i Kälvesta 1977, Tuveraset 1977, Tjörnbroraset 1980, Katastrofen på Heyselstadion 1985, Måbödalolyckan 1988, Katastrofen på Hillsboroughstadion 1989, Branden på Scandinavian Star 1990, Spårvagnsolyckan i Göteborg 1992, Estonias förlisning 1994, Backabranden 1998, 11:e september-attackerna 2001, Tsunamin 2004, Terrordåden i Oslo och på Utöya 2011.

Katastrofer i Världen

Katastrofer i Sverige

Krig

Offer för krig

Svältkatastrofer

Hannah Arendt är ingen stor film. Men jag har svårt att släppa den. Hannah Arendt som själv var judinna bevakade rättegången mot Adolf Eichmann. Hon skrev därefter boken Den banala ondskan, där hon beskrev Eichmann som en plikttrogen byråkrat, snarare än ett sadistiskt monster.

Ordning och reda, lydnad och disciplin, byråkratins väsen.

Något stör mig och berör mig.

3:10 till Yuma är en klassisk westernfilm.

Glenn Ford är mästerlig som Ben Wade i den ursprungliga svartvita versionen och Russel Crowe är inte långt efter i nyinspelningen.

Det psykologiska spelet mellan fångvaktaren och fången. Hotet från angriparna. Bindningen mellan den onde och den gode, men där det är brottslingen som förändras och börjar identifiera sig.

Normalmstorgssyndromet (Stockholmssyndromet) långt innan socialläkaren och psykiatern Nils Bejerot myntade uttrycket.

Relationen mellan Dan Evans (Van Heflin/Christian Bale) och hans son fördjupas och får en större plats i den senare versionen, där också slutet förändras.

Någonting händer på vägen till tåget som ska föra Ben Wade till fängelset Yuma.

Den tjeckiske fotbollsmålvakten Petr Cech har spelat för Chelsea sedan 2004. När han fick ett motståndarknä i huvudet under en match 2006 verkade det som Cechs fotbollskarriär var över.

Cech opererades för en livshotande skallfraktur.

Så småningom återkom han till fotbollen, men tvingades bära en svart hjälm för att skydda huvudet. En hjälm som den då 24-årige målvakten tyckte var ful och anskrämlig, fast han givetvis insåg nödvändigheten av den.

När han i sin comeback springer in på planen, fullsatt stadion, med hjälmen på huvudet, ser han upp mot de applåderande åskådarna.

Chelseasupportrarna har då tagit på sig kopior av Cechs svarta hjälm, och de står med huvudet högt och stolt.

—————

Petr Cech bär än idag en svart hjälm när han står i mål för Chelsea.

Afrika är inte ett land. Afrika har en miljard invånare. Afrikas historia börjar inte med den vite mannens ankomst (Stanley och Livingstone), Afrika är inte en djurpark.

Är Afrika något annat än krig, katastrofer, könsstympning, kat, klaner och kameler?

Missa inte den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie när hon föreläser om:

Faran med en enda berättelse (18 min)

“Jag är en pedant när det gäller punktlighet, inte bara därför att jag anser att det är att visa respekt för den person man ska träffa, utan också för att vederlägga den bland västerlänningar mycket utbredda föreställningen att afrikaner alltid är försenade.”

Nelson Mandela i sin självbiografi Den långa vägen till frihet (1994/2014, sid 556f).

Den spanske flamencogitarristen Paco de Lucia har avlidit. Jag hörde honom en gång för många år sedan i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Det var sommar och regn, strilande men ändå intensivt. Jag visste knappt vem Paco de Lucia var.

Först spelade den svenska gitarrduon Guitars Unlimited. Det var tekniskt fulländat, men det regnade som sagt, och jag började frysa.

Så kom Paco… Jag har absolut för mig att han spelade med Al di Meola och John McLaughlin. Men jag är inte säker. Jag minns bara Paco de Lucia.

– Swedish summer, var det enda han sa, när han stämt klart gitarren och tittade ut på oss där vi stod i gräset, med regnjackor och paraplyer.

Sedan slog han an de första flamencoackorden. Och värmen återkom.

Byter man med åren successivt ut alla delar i ett skepp, planka efter planka, men behåller namnet, är det då samma skepp idag som för 20 år sedan?

Och om man byter ut även namnet?

När man håller på ett fotbollslag så är det inte spelarna man håller på. De byts ut, köps och säljs.

Det är knappast heller supportrarna, eller materialförvaltaren, som finns kvar år efter år, som är det man identifierar sig med.

Klubbmärket och färgerna är starka symboler, men det finns lag som ändrat i klubbmärket eller bytt färg på tröjorna, och ändå har en djupgående klubbkänsla.

Så vad är laget? Vad är det man håller på?

Någonting som lever vidare. Som alltid funnits i ens liv och alltid kommer att finnas. Som fyller en med någon slags känsla. Någonting som det inte går att ta på, någon sorts andlighet.

Allting har sin tid och vart företag under himmelen har sin stund.

Födas har sin tid, och dö har sin tid.
Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

Dräpa har sin tid, och läka har sin tid.
Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

Gråta har sin tid, och le har sin tid.
Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid.
Taga i famn har sin tid, och avhålla sig ifrån famntag har sin tid.

Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid.
Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Älska har sin tid, och hata har sin tid.
Krig har sin tid, och fred har sin tid.

Predikaren 3 kap vers 1-8

Jag bodde några dagar på samma hotell där dåvarande handbollslandslaget, Bengan Boys, var inkvarterade under ett träningsläger. Bengt Johansson hördes över hela hotellet när han talade till spelarna. Jag imponerades av den pondus och auktoritet som han utstrålade.

Vid EM 2002 möter Sverige Tyskland i finalen. I slutet av matchen ligger Sverige under med ett mål och får då ett offensivt frikast. Sverige tar timeout. En minuts timeout, 16 sekunder kvar att spela. Laget samlas kring Bengt Johansson.

Vad vill ni göra? frågar Bengt Johansson.

Jag häpnade då över frågan och jag gör det än idag. Denne pondusfyllde man överlåter ansvaret, med 16 sekunder kvar att spela, på laget. Han borde givetvis ha gått in med auktoritet och bestämt vilken anfallskombination de skulle spelat. Har jag tänkt. Men han överlät åt spelarna att bestämma. Magnus Wislander, Staffan Olsson, Stefan Lövgren, Johan Pettersson, Ljubomir Vranjes…

Med fyra sekunder kvar av matchen kvitterar Sverige för att sedan vinna i förlängningen.

Ett sådant ledarskap hade inte fungerat de första åren som förbundskapten. Det tar lång tid att skapa det förtroendet och den tilliten.

Jag har fortfarande känslomässigt svårt att förstå det och acceptera det.

Samtidigt som jag fylls av all beundran och respekt.

Vad vill ni göra?

Är jag samma person idag som för 20 år sedan? Och om jag inte är det, är jag då ansvarig för sådant som jag gjorde för länge sedan?

En del personer talar om hur de för många år sedan skadat människor, som om det inte handlat om dem själva. De har ju därefter blivit frälsta, nyktra, gått i psykoterapi eller bara blivit äldre, mognat, tänkt om, och nu är de en annan person.

Men är det så?

Min fråga är allvarligt menad och inte avsedd att lägga än mer skuld på den som sliter med sitt förflutna.

Under andra världskriget började psykiatriker användas inom krigsmakten. Det som bland annat registrerades var att det inte nödvändigtvis var de mest personlighetsmässigt välstrukturerade soldaterna som klarade sig bäst i strid. De erfarenheter som soldater hade av att ha hanterat tidigare psykiatriska symptom kunde innebära att de hade byggt upp fungerande psykiska försvar för att skydda mot påfrestningar, försvar som inte alltid fanns hos andra mer stabila soldater.

Men man fann också att den traumatiska akuta stressreaktionen kan framkallas hos alla soldater, oavsett personlighet. Soldaters reaktion i krig är mer beroende av den traumatiska situationen, än av olika personlighetsvariabler. Vem som helst kan drabbas förutsatt att man utsatts för tillräckligt starka och långvariga påfrestningar: Every man has his breaking point.