Jan Eriksson 2014

Bergström, G (2019): Utopin som blev en mardröm: de röda khmerernas Kambodja och ett besök under ett folkmord. Pedagogkonsult.

Gunnar Bergström återvänder i bokform till Kambodja och sitt tidigare stöd för Pol Pot. Bergström fortsätter att analysera politiskt och personligt hur han kunde försvara de röda khmererna. Hur den svenska gruppen möttes på flygplatsen i Phnom Penh av en man som västliga medier rapporterat vara avrättad. Hur de åt middag med Pol Pot. Tankarna om att det kommunistiska samhället skulle avskaffa kriminaliteten och skapa “den nya människan”. Hur Bergström reser tillbaka 30 år senare för att be om ursäkt. Det finns något allmänmänskligt i hans analyser och frågor: Hur kan vi gottgöra det orätta vi gjort?

Gunnar Bergström som arbetat en stor del av sitt liv med hur vi kan förändra våra tankemönster.

När kvinnor deltar i strid verkar de njuta lika mycket som män av spänningen, våldet och dödandet.

Som kaptenen Flora Sandes när hon efter kriget längtade tillbaka till skyttegraven.

—-

Litteratur: Larsdotter, Anna (2016): Kvinnor i strid. Historiska media.

“I can’t get it out of my head. I´ve dreamed about it for seven years. Everyday I have this. And sometimes I wake up and I don’t know where I am. I don’t talk to anybody, sometimes a day, sometimes a week. I can’t put it out of my mind.”

(John Rambo)

Den lysande stigen är ett suggestivt namn på en gerilla. Sendero Luminoso kallas ibland för en maoistisk befrielserörelse, men oftare benämns de terrororganisation. I dokumentärfilmen Storm över Anderna (2015) får vi följa en ung svensk kvinna vars faster var ledare inom Sendero. I den svenska historieskrivningen i hennes familj är hon en kvinna som offrat sitt liv i kampen för de fattiga bönderna. En hjältinna. Men i Peru möts hennes brorsdotter av en annan bild, som hon någonstans har anat. Hon möter människor som ger fastern ansvaret för att deras anhöriga dödats i kampen.

Storm över Anderna innehåller fantastiska bilder av bergen i Peru, av Anderna. Människor berättar med stort allvar om de fruktansvärda övergreppen och utsugningen som de utsattes för av militären och jordherrarna. Men även vad Senderos våld medförde. Hur det våld som skulle befria också blev förtryckande.

Och hur ett sår bryts upp, när man är beredd att lyssna utan förutfattade meningar. Där aggressiviteten och förtvivlan får släppas fram, något som bär förutsättning för en möjlig försoning.

Jag gillar inledningen i den norske psykoterapeuten Per Isdals bok Meningen med våld (2001), där han först beskriver ett oprovocerat överfall på gatan och sedan förklarar meningen med detta.

American sniper (2012), en spökskriven självbiografi som min idol Clint Eastwood gjorde en djupt obehaglig film på, saknar den reflektion som finns i Isdals bok, skulle nog närmast säga att snipern i boken saknar tillstymmelse till reflektion. Men givetvis intressant för den som är intresserad av krigets brutaliseringsmekanismer.

I sammanhanget kan nämnas den utmärkta reportageboken Svenskar i strid (2012) där svenskar som deltagit i strider under andra världskriget, i Vietnam, i Främlingslegionen och under FN-tjänstgöring, i högsta grad reflekterar över sina upplevelser.

Det är lätt att förfasa sig över de amerikanska soldaternas svart-vit tänkande och avhumanisering av irakier i American sniper. Men den som betraktar detta krig som orättfärdigt borde samtidigt se att liknande mekanismer uppträder i det goda kriget. Detta innebär inte nödvändigtvis att man måste komma till slutsatsen att alla krig är orättfärdiga. Men avhumaniseringen och brutaliseringen är en del i krigets natur, något vi inte kommer ifrån, hur mycket folkrättsliga regler vi än fastslår.

Läs gärna Konfliktens och stridens psykologi (1983) av den israeliske officeren och militärpsykologen Ben Shalit. Shalit beskriver bland mycket annat njutningen i våldet och dödandet på ett mer nyanserat sätt än vår sniper som helt enkelt tycker det var “kul”:

“Första gången man ska skjuta någon blir man lite nervös. Man tänker: får jag verkligen skjuta den där killen? Är det verkligen okej? Men när man väl har dödat sin fiende inser man att det är okej. Lysande, tänker man bara. Det är så i krig. Jag älskade det, det gör jag fortfarande. Under andra omständigheter – om det inte vore för att min familj behöver mig – skulle jag återvända utan att blinka. Det är ingen lögn eller överdrift att säga att det var kul.” (American sniper 2012/2015, sid 16)

“På morgonen var åter allt lugnt i huvudstaden”


(Vardagspoesi i radionyheterna)

Finns det verkligen ingen kvalitativ skillnad mellan våld och icke-våld? Om man bojkottar en rasdiskriminerande restaurangägare så att hans restaurang går i konkurs och han blir ruinerad, så har man förmodligen skadat honom mer än om man en enstaka gång slår till honom fysiskt. Är det då inte hyckleri att kalla det förra icke-våld och det senare våld?

Men det finns dem som menar sig kunna se skillnaden.

“Ista quidem vis est”, lär Julius Caesar ha sagt när hans mördare började sitt anfall: “Det där är våld!”

Bland det mer demoraliserande som finns i krig är så kallad friendly fire. Detta är inte helt ovanligt, att av misstag bli beskjuten av sina egna styrkor som ofta inte vet exakt var frontlinjen går och var ens egna soldater befinner sig.

I den klassiska krigsfilmen Paths of glory (1957) med Kirk Douglas beskrivs detta, men också att det avsiktligt ges order att ge verkanseld mot egna trupper. Och dilemmat soldaterna ställs inför, orderbrott kan medföra att de hamnar inför krigsrätt med dödsstraff som konsekvens.

Begreppet friendly fire har alltid berört mig i någon sorts överförd bemärkelse. Det är som kamrat så lätt att bara hålla med, och det är väl också vänners uppgift, att vara ett stöd i vått och torrt, någon man tryggt kan öppna sig för och vända sig till, samtidigt som det är just den goda kamraten som kan säga att så här kan du inte bete dig, det är faktiskt hon som har rätt här, och inte du.

Det är en balansgång, man behöver känna sig trygg med sina kamrater, och man kan säga svåra saker på olika sätt, men civilkurage handlar inte bara om att stå upp med sina åsikter mot motståndarsidan, utan kanske än mer att våga säga ifrån och vara kritisk mot sina egna.

Historikern Miriam Gebhardt har kommit ut med ny forskning om västallierade soldaters massövergrepp mot tyska kvinnor, i slutskedet av andra världskriget.

När soldaterna kom, heter hennes bok som ännu inte finns på svenska.

Kan man acceptera ett krig som rättfärdigt, utan att också acceptera krigets beståndsdelar: upptrappningen av våldet, brutaliseringen och övergreppen som sker även av den goda sidans soldater? Observera att våldtäkter mot kvinnor var belagt med dödsstraff från de allierades sida. Det var inget som var sanktionerat uppifrån. Ändå skedde det, i hundratusental.

Om våldets berättigande, och medel – mål problematiken. Intressant recension i Flamman om Brusten regnbåge: Mandelas krossade dröm av Disa Håstad (Albert Bonniers förlag, 2015).

Den nyliberale historikern Paul Johnson skriver om Leo Trotskij att han sade sig ha gjort rätt när han lät mörda tsarens barn efter ryska revolutionen 1917, eftersom det var till politisk nytta (Johnson 1991:329). Trotskij var teoretiker och pragmatiker. Han var tillsammans med Lenin ansvarig för Kronstadtmassakern 1921. Matroserna vid flottbasen Kronstadt var revolutionärer, men menade att Lenin svek revolutionens krav på all makt åt sovjeterna (arbetarråden), och de krävde bland annat yttrande- och tryckfrihet (Mett 1981).

Trotskij skriver i sin essä Deras moral och vår: ” Inbördeskrig är den allvarligaste formen av krig. Det är otänkbart inte bara utan våld gentemot tredje part utan också, med den teknik som man har nu, dödandet av gamla män, kvinnor och barn.” (Citerat ur Pontara 1971:206)

Upprepad våldsanvändning brutaliserar dem som använder sig av våldet. Man “vänjer sig” vid våldet. Den ursprungliga ideologin riskerar att hamna i bakgrunden. Personer som har lättare för att acceptera våld och brutalitet tar över, de ursprungliga idealisterna manövreras ut.

Guliana Pontara skriver att bruk av våld tenderar “att bana väg för maktlystna auktoritära personer och grupper utan större hämningar mot våld, med trånga perspektiv, låga motiv och starka militaristiska tendenser. Det är själva den våldsliga kampens natur som kräver och för fram sådana individer och grupper vilka behövs desto mer ju hårdare konflikten blir. Det revolutionära våldet utgör enligt denna hypotes inget undantag.” (Pontara 1971:49)

—-

Och ändå är jag inte någon absolut våldsmotståndare.

Referenser

Johnson, Paul (1991). Moderna tider. Ratio.
Mett, Ida (1981). Kronstadt 1921. Federativs förlag.
Pontara, Giuliana (red) (1971). Etik, politik, revolution. Bo Cavefors bokförlag.

Den svensk-italienske filosofen Giuliano Pontaras antologi Etik, politik, revolution, med hans egen inledning och ställningstagande, är bland det viktigaste som publicerats i frågan om våldets berättigande.

Den anlagda riksdagshusbranden i Berlin 1933 gav argument för att avskaffa demokratin i Tyskland. Redan dagen efter branden tog Hitler initiativ till att införa diktatur. Samma år kom bokbålen och förföljelsen av oliktänkande intensifierades.

RAF:s terror på 1970-talet stärkte polisen och militärens ställning i Västtyskland. Något som RAF hade förutsett, nu skulle folket se fascismens rätta ansikte, tänkte de. Men folket solidariserade sig med polisen, de vanliga arbetargrabbarna, inte med RAF och deras ideologi.

Terrorism drabbar just dem som ska befrias och banar på bägge sidor väg för personer utan hämningar mot att använda våld. Brutaliseringen ökar och den ursprungliga ideologin hamnar i skymundan.

Samma är det med stenkastning och eldsanläggelse i förorten. Det är vi som bor där som drabbas i första hand. Och det är vanligt arbetande folk som drabbas hårdast av kriminalitet av olika slag, av narkotikaförsäljning, inbrott, rån och stölder, av höjda livsmedelspriser och försäkringspremier.

Radioteater hör inte till mina intressen. Jag har svårt att koncentrera mig. Men det har funnits två undantag. När jag var liten så lyssnade jag på Det blåser på månen av Eric Linklater. Den gick i flera avsnitt och jag satt framför radion på morgnarna. Det var spännande och ovanligt. Jag minns inte handlingen, men känslan när jag lyssnade. Den sitter kvar i mig.

Den andra var den politiska thrillern Radetzkymarschen som sändes 1979. En man och en kvinna är på väg i bil någonstans. De kör genom de norrländska skogarna. Det är många mil mellan bebyggelse och de möter knappt några andra bilar. De talar om den politiska osäkerheten som varit senaste tiden i Sverige. De talar med varandra om sitt förhållande, hur de har det tillsammans, det finns någon form av grundtrygghet, men samtidigt en begynnande oro i relationen. Radion spelar marschmusik och de byter kanal, men det är samma musikstycke på samtliga tre radiokanaler, Radetztskymarschen, om och om igen. De möter inte längre några bilar. En bensinmack de kör förbi verkar övergiven. De hör något muller långt bortifrån, är det åska, men det låter inte så. Vad är det som händer? Någonting är inte som det ska. Så ser de stridsflygplan flyga förbi. De ser en vägspärr med soldater långt fram på vägen. Nu jävlar, säger mannen. Och så slutar det. Radioteatern gav…

– You can drop that thousand-yard stare. I’ve seen it all before….and I’m not impressed.

(Legosoldaten Lewis till John Rambo)

Att det förekommer propaganda, felaktigheter, överdrifter eller lögner i rapporteringen om en regim, innebär inte att man kan nonchalera andra rapporter om denna regims brott mot de mänskliga rättigheterna, eller uppgifter om folkmord.

När en delegation från Vänskapsföreningen Sverige – Kampuchea besökte Pol Pot 1978 möttes de på flygplatsen av en man som enligt västliga medier skulle ha varit avrättad av röda khmererna. Likaså hade många människor i Kampuchea glasögon, vilket enligt samma västliga medier skulle varit förbjudet på grund av att man betraktades som intellektuell.

Således valde denna grupp svenskar att inte heller tro på rapporterna om röda khmerernas folkmord.

– Min son, min son, om du visste med vilken ringa visdom världen styres.

Axel Oxenstierna, rikskansler under trettioåriga kriget.

“Så här får man inte göra mot människor!”

(Barbro Alving i samtida radioreportage efter atombombningen av Hiroshima.)

– Unge man, jag dödar tusentals människor varje natt!

(Arthur Harris, chef för det brittiska bombflyget, ansvarig för terrorbombningarna av de tyska städerna under andra världskriget, till en polis som påpekade att Harris med sitt sätt att köra bil riskerade andra människors liv.)

Ur Brev från nollpunkten (1998:194) av Peter Englund.

Under andra världskriget började psykiatriker användas inom krigsmakten. Det som bland annat registrerades var att det inte nödvändigtvis var de mest personlighetsmässigt välstrukturerade soldaterna som klarade sig bäst i strid. De erfarenheter som soldater hade av att ha hanterat tidigare psykiatriska symptom kunde innebära att de hade byggt upp fungerande psykiska försvar för att skydda mot påfrestningar, försvar som inte alltid fanns hos andra mer stabila soldater.

Men man fann också att den traumatiska akuta stressreaktionen kan framkallas hos alla soldater, oavsett personlighet. Soldaters reaktion i krig är mer beroende av den traumatiska situationen, än av olika personlighetsvariabler. Vem som helst kan drabbas förutsatt att man utsatts för tillräckligt starka och långvariga påfrestningar: Every man has his breaking point.