Jan Eriksson 2014

Hade nog väntat att han skulle vara lite gammal och trött. Men inte. Fast det säkert var tjugo år sedan vi sågs senast var Roffe sig lik. Och rösten var lika bra som förr. Texterna gick kanske inte alltid fram, men jag kan dem utantill, i alla fall de flesta. Blues har egentligen aldrig varit min grej, men med Roffe dras jag in i mörkret och självömkan, där man samtidigt kan ana ett uns självdistans, kanske var jag lite grann delaktig i vart det bar hän. Jag hade fru och två små barn, och en väninna på andra sidan stan, nu är blues allt som jag har… Å andra sidan finns det texter som är rätt igenom nattsvarta. Ibland behövs det med. Det finns ingen kärlek, ingen trygghet, tröst eller tro, det finns bara smärta och ensamhet, i det land där jag bor. Du tar mitt liv och min framtid, nu får jag leva med det som var. Jag ska begrava min skugga och vandra iväg när morgonen gryr. Att vara konstruktiv och lösningsfokuserad har sin tid, men sorgen och smärtan har också sin tid. Jag kan läsa dina ögons språk, och just nu säger dom åt mig: Roffe, det är dags för dig att gå. Banalt och samtidigt genialt, sa S som inte hört honom förut. För mig får det vara vilket som. Tack Roffe W för att du följt mig i svåra tider genom mitt liv!

Metallica spelade på Ullevi i förra veckan. Det var mer än 64 000 personer och knappt en ordningsstörning på hela kvällen. Sångaren James Hetfield talade om oss som “metallica-family” och alla var glada.

All denna frånvaro av hat. Och metalpubliken kan ha på sig tröjor med sina favoritband fast det inte är det egna bandet som spelar. Ingen tycker det är konstigt eller reagerar negativt. Det är likadant på handboll eller hockeymatcher, aldrig några slagsmål på läktaren. Själv har jag varken mitt hjärta inom hårdrocken eller inom hockeyn. Utan inom fotbollen. Där det hatas en hel del. Och man kan inte komma i ett annat lags tröja, än det som spelar. Möjligen med undantag för om man är barn, då accepteras det. Och morbror Rune hade alltid gaiströjan på sig vare sig det var släktkalas eller han gick med oss andra på någon Öismatch, men då var han i åttioårsåldern och alla var glada att han ville gå med. Var är vänsteryttern, frågade han, väl medveten om att yttrarna avskaffades för många år sedan.

Hatet på fotbollsläktaren fyller antagligen något slags funktion. Men skönt också att slippa det en sommarkväll på ett fullsatt Ullevi.
´
———

Annars läser jag Vardagar av Ulf Lundell. Har först nu upptäckt honom. Aldrig läst något tidigare, med undantag av En varg söker sin flock där jag skummade igenom avsnittet om hans tolvstegsbehandling, men senaste skivan Tranorna kommer körde jag på repeat och Vardagar är riktigt bra. Har inget att tillföra de positiva recensioner han fått, det är mycket läsvärt, i alla fall för en man i min ålder.

Den finske tangosångaren Reijo Taipale avled nyligen. Jag hörde honom för första gången i slutet på 1990-talet när mitt fotbollsspelande hade bytts ut mot dans. Reijo fångade mig direkt, inte ett ord förstod jag men den känslan han sjöng med… Hur stor han var är nog svårt för en svensk att förstå. Men nämn hans namn för någon med rötterna i Finland och se vad som händer med deras ögon. Reijo Taipales sång berör djupt in i själen.

– Det finns två saker jag värderar väldigt högt: kommunikation och punktlighet. Man hör av sig och man kommer i tid. Jag har väntat på Lemmy i 25 år och är färdig med att tvingas vänta på människor.

Öisaren och Motörheadtrummisen Mikkey Dee i GP 190404.

Glenn Gould ansåg ju att Mozart var en medioker kompositör som snarast dog för sent än för tidigt. Men Glenn gjorde ändå verkligen sitt bästa när han tolkade Mozarts pianosonater. Jag återkommer alltid till dem. Och det finns en sådan trygghet när jag hör Glenn nynna med i sitt eget pianospel. Jag är absolut inte stolt över mitt nynnande, sa han, men jag kan bara inte hålla tillbaka det.

Ola Magnells musik har följt mig sedan ungdomsåren. Ofta kommer det upp textrader som från ingenstans, men där något har väckts. Mina favoriter bland hans visor är Höstkänning, Sittande fåglar, Hos kuratorn samt Dylantolkningarna Ta det kallt det är allt och På snespår.

Igår spelades Sjostakovitj pianotrio nr 2 i Stenhammarsalen. Drabbande är det ord som bäst karaktäriserar min upplevelse av denna musik. Stark och finstämd var också presentationen och framförandet av Haga pianotrio.

Lyssnar på Metallicas nya skiva och fastnar direkt.

Nej, jag är inte kunnig i hårdrock. Men jag känner igen musikalitet när jag hör det.

För snart ett år sedan spelade Motörhead i Scandinavium och alla som var där insåg nog att Lemmy Kilmister inte hade lång tid kvar att leva. Ändå tog de sig igenom en godkänd spelning, mycket tack vare trummisen och öisaren Mikkey Dee (född -63 i Gbg). De hade ställt in ett par spelningar tidigare på Europaturnén på grund av att gitarristen Phil Campbell blev inlagd på sjukhus. Så tremannabandet Motörhead fick förlita sig på Mikkey Dee som tog ett stort ansvar och höll ihop spelningen till glädje för oss cirka 4000 i publiken. En knapp månad senare, den 28 december, avled Lemmy. Han hade nyss fyllt 70 år.

We are Motörhead and we play rock´n fuckin´roll, sa Lemmy som vanligt, men ändå med en viss variation.

Jag har alltid gillat sådana återkommande uttryck, det är trygghetsskapande.

*

Det repetitiva har länge fascinerat mig.

Berättelser och uttryck som återgavs i hemmet i barndomsmiljön, om och om igen, man kunde dem utantill, vad stod de egentligen för?

Äldre kollegors ständiga upprepande av gamla historier. Fotbollskamraters skrönor som vi skrattar lika mycket åt varje gång.

Sagor som lever vidare just för att de väcker något i vårt undermedvetna, som Rödluvan och vargen, operahandlingar, Shakespeares dramer.

Och i dag när jag själv blivit sådan, berättar samma historier, igen och igen, på samma sätt äldre människor gjort före mig, och som jag trodde att jag aldrig skulle göra.

De fyller en funktion dessa berättelser och uttryck. En funktion viktigare än vi anar.

Och jag tror att Lemmy visste det.

När den sovjetiske kompositören Dmitrij Sjostakovitj kritiserades av Stalin för att vara en folkets fiende skrev Sjostakovitj sin femte symfoni.

Han kallade den: “En sovjetkonstnärs svar på berättigad kritik”.

Lyssnat på Bartóks stråkkvartetter i radions P2 live. Kan inte påminna mig att jag hört dem förut. Visste nog ärligt talat knappt att de fanns.

Stråkkvartett nr 6 sista satsen. Så vackert och känsligt…

Hur har detta kunnat gå mig förbi?

Teach them how to bleed

Bye bye bitch bye bye

Tell them who to kill

I know how to die

Lost woman blues

Get back in line

Ace of spades

Born to lose

Bad magic

Overkill

Fredag kväll. Dricker te och lyssnar på Silvus Leopold Weiss, sonater för luta med Jakob Lindberg.

Oändligt vackert.

*

Roberto Ausell spelar barockgitarr, Scarlatti och Buxtehude, så mjukt och känslosamt utan att gå över några gränser.

*

Turandot, den iskalla och gåtfulla, går naturligtvis också hon, till slut att förstå.

Inom sig bär hon förtvivlan, men också värmen och närheten.

*

Förfrusna kroppsdelar bör inte tinas upp om man inte säkert kan hålla dem varma. Tinas de först upp för att sedan bli kalla igen, kan skadan bli värre.

Söndag kväll. Lyssnar på cellisten Jacqueline du Pré i Haydns cellokonsert nr 1 och Beethovens cellosonat nr 3. Har hört inspelningen ett antal gånger tidigare, men ibland blir man mer berörd än annars.

Turandot, den iskalla och gåtfulla

Alcina, förförerskan som med trollkonster förvandlar de uppvaktande männen till odjur

Sheherazade, som viskar fram sina berättelser i natten

*

Nej, naturligtvis kan ingen kvinna göra en man till ett odjur, han väljer att gå in i rollen.

Läser Murakamis senaste novellsamling och dricker japansk whisky. Lyssnade på Julius Caesar och Alcina när jag var ute och sprang idag. Operor av Händel för den som inte känner till det. Möcke bra, som Svennis skulle uttryckt det. Körde bil en timme och då var det bara dansband som gällde. Dansbandsmusik gör mig glad, som nästan inget annat. Visst, ibland kan jag störa mig på en och annan textrad. Men jag lyssnar noggrant. Oftast känner jag igen mig och texterna skildrar min verklighet. Det är just så här livet är, tänker jag, när jag gungar med i musiken och ser hur de andra bilisterna tittar misstänksamt efter mig.

Tvekade om jag skulle se sista Beckfilmen eller dokumentären om Kurt Cobain. Det blev Beck. Påminner om när min kamrat skulle beställa mat på Prag senast. Han funderade en stund när servitrisen frågade vad han skulle äta, han bläddrade i menyn och så kom det: Jag tar en panerad ost och så en Staropramen. Men herregud, sa jag med en ursäktande blick till servitrisen, du har beställt samma sak de senaste tjugo åren vi har varit här, vad tvekar du över? Men det var som när en annan god kamrat blev allvarligt upprörd när servitören på Adria i Gamlestan ställde fram en öl till honom när han druckit upp den första. Hur vet han att jag skulle dricka en till? Ja, hur kunde han veta det efter att min kamrat hade druckit sex starköl i rask takt varje gång han varit där de senaste åren…

Beck var lika bra som alltid. Lite sorgligt att det var sista filmen, i alla fall med MP. Jag hade tänkt sluta med detta, men det är ju så bra. Och det skildrar verkligen min verklighet.

* * *

Tystnaden är livsfarlig. Jag blir mer och mer övertygad om detta. Ändå är det just i tystnaden som jag kunnat känna närhet. Nästan aldrig i samtalet. Sedan finns det givetvis olika sorters tystnad. Spänd, gemensam, ensam, vilande tystnad. Men så länge kommunikationen finns, när den avstannar då blir det katastrof.

Samtidigt som jag njuter så av när allt är sagt och gjort och det enda som återstår är tystnad.

Lyssnar på Julio Iglesias. Har alltid haft en dragning till smörsångare: Eros Ramazotti, Barry Manilow, Chris de Burgh och liknande.

————

När min bilmekaniker Bosse ställer diagnos på min bil ringer han upp mig och är väldigt försiktig och närmast generad.

– Hej Janne.

– Hej Bosse.

– Det ser inte bra ut det här.

– Det är lugnt Bosse, säg som det är.

– Jag vet inte inte hur jag ska säga detta, men det ser allvarligt ut.

– Jag tål att höra det Bosse, vad handlar det om?

– Det är krängningshämmaren, Janne, du behöver byta ut den, den går inte att rädda.

– Jag känner igen det, vi har samma problem på jobbet. Vad är det vi pratar om?

– Jag skulle säga åtta, åtta och ett halvt… Jag förstår om du måste tänka på det. Jag förväntar mig inte ett svar direkt nu så här.

– Jag har väl inget val.

– Nej, det är väl så.

– Då kör vi på det, det är inget att fundera över.

– Okej, jag beställer grejerna nu så fixar jag det i eftermiddag och du kan hämta den efter jobbet, jag ringer när det är klart.

– Du är en klippa, Bosse, vi hörs igen.

————-

Vad har nu detta med Julio Iglesias, Eros Ramozotti, och Barry Manilow att göra, undrar ni.

Inte mycket. Men jag var hos läkaren idag. Hon slängde ur sig fyra diagnoser på en kvart, i förbigående, varav samtliga är kroniska och åtminstone en potentiellt dödlig. Och det var som om hon pratade om hur vädret var. Jag gick därifrån med gråten i halsen. Och tänkte på Bosse, min bilmekaniker.

Igår sprang jag åtta km i blåst och ösregn. Det är så det ska vara. Man känner att man lever, och jag orkar fortfarande.

Ibland känns det skönt att göra som alla andra, att vara som andra är.

Jag lyssnar på Sabaton.

I sorg, i smärta, i glädje, i rädsla.

Och omvärlden stängs ute.

Det är flera år sedan. Jag var på lunchkonsert i kyrkan i Bergsjön. Några musiker ur göteborgssymfonikerna hade tagit sig ut till förorten för att sprida sitt budskap om den klassiska musiken. Kyrkan var fullsatt och man kanske nu förväntade sig att det skulle bli musik för arbetarklassen och trasproletariatet, med de vanligaste slagdängorna.

Så blev det inte.

Symfonikerna spelade en stråkkvartett av Beethoven. Och sedan Verklärte nacht av Arnold Schönberg.

Någon i publiken tröttnade efter en stund och gick ut, men vi andra satt kvar.

Det var väldigt vackert.

Och musikvalet kändes så respektfullt mot oss som var där.

Lycklig den som hittar fram till Gustav Mahlers musik tidigt i livet. Så inleds Carl-Johan Malmbergs bok Nattens fågel och den nya dagen. Essäer om Gustav Mahlers symfonier (2014). Det är en vacker liten bok, bara 150 sidor, med fin text och en kärleksfull hyllning till Mahlers musik. En symfoni i taget gås igenom, jag gillar det, det är någon sorts ordning i tillvaron. Och referenser till annat än musik som litteratur, poesi och folksagor. Jag är inte musikkunnig på det sättet att jag kan ta till mig fackmannamässigt skrivna böcker om tonsättare och musikkomposition, men här fungerar det för mig. Jag vill lyssna på Mahler när jag läser om hans musik på detta sätt.

Jag har annars aldrig varit någon Mahlerfantast, jag är ju en Beethovengubbe. Fast de tre symfonier av Gustav Mahler som jag hört live har varit fantastiska. Ettan med Stig Westerberg som dirigent i Örebro konserthus. Trean med Simon Rattle och sexan med Gustavo Dudamel, bägge i Göteborgs konserthus. Carl-Johan Malmberg framhåller i sin bok den sjunde symfonin, den enda Mahlersymfoni som jag aldrig har hört…

Jag kommer att lyssna till Mahlers musik på ett annat sätt framöver.

Det är dags att gå upp på scen, byta om och gå in i rollen, till den väntande och förutsägbara katastrofen.

Skratta Pajazzo (2:59)

Lyssnat på göteborgspunk från 1970-talet. Göteborgs Sound, Troublemakers, Bruset, Attentat, Slobobans undergång, Perverts, Cortex m fl. En del skulle nog egentligen inte betecknas som punk, snarare boogierock med bluesinslag. Göteborgspunken var mjukare med mer självdistans än stockholmspunken. Därmed inget ont sagt om den allvarligare stockholmsvarianten.

Jag återkommer till detta, inte bara av nostalgiska skäl, jag har aldrig varit punkare, men det finns någon friskhet med humor och värme i musiken och texterna, som jag alltid gillat. Texterna är moraliska, i all sin provokation, ibland gränsar det till en sorts rasande moralism.

Sprang åttan i Skatås, med Kungsbacka pianotrio i lurarna, Haydn och Fauré. Seriöst, kan tyckas, men det är inte dåligt. Badade i utomhusbassängen, tio grader, bytte om, köpte krabba, satte mig i bilen, punk igen på högsta volym. Jag borde väl växa upp…

Olle Jönsson från Lasse Stefanz fick frågan i intervjun nyligen i SvT, om han inte skrev egen text och musik. Han svarade att han hade försökt. Men när han skrivit något eller komponerat några takter märkte han alltid att han kommit in på någon annans låt eller text. Det som han skrev var redan skrivet.

Wilhelm Kempff spelar Beethovens pianosonat opus 31, “der storm” (7:06).

Jag vill inte gärna störa mina grannar med att tvinga på dem musik som jag själv uppskattar. Men ibland kan jag inte motstå. Då öppnar jag balkongdörren och låter toner ljuda ut från min bunker i förorten.

Canzonetta sull´aria ur Figaros bröllop (3:47)

Sail out till you lose sight of land,

then sink the boat.

D´you hear, sink her.

Goodbye Peter.

(Peter Grimes)

– Någon balettdansör kommer du aldrig att bli.

Jag var i 20-årsåldern och det var inte så att jag sökte in på Balettakademin. Nej, jag hade sökt hjälp för ryggproblem och ställde frågan om jag kunde bli frisk nog att fortsätta med fotbollen. Nu var det inte ryggen egentligen som var problemet utan snarare mina korta baksideslårmuskler, så regelbunden stretching efter träningen skulle hjälpa mig, fortsatt fotbollspel var inget problem. Men någon balettdansör skulle jag som sagt aldrig kunna bli.

Att dansa balett hade inte heller varit någon dröm för mig. Ett par år senare, detta var på 1980-talet, såg jag Romeo och Julia i balettform på Stora teatern i Göteborg. Jag hade fått med mig några kollegor och vi tyckte det var en rolig grej, även om det inte var någon himlastormande upplevelse.

Sedan dröjde det till 2011 innan jag såg balett igen. Kungliga Baletten från Stockholm gästspelade med Svansjön på Göteborgsoperan. Detta var något annat, det tog mig, det satte sig i mig, en traditionell uppsättning med klassisk scenografi och fantastisk musik. Och jag kunde imponeras av dansarna, deras balans, vighet och styrka.

Associationen kommer när jag ser Bruce Lee i hans Kung fu-filmer. Det är som dans, så väl koreograferat och de har nött in grundstegen. Jag har alltid beundrat människor som har nött in grundstegen så att de sitter i ryggmärgen, utantillkunskaper genom överinlärning. (Kung fu lär på kinesiska betyda skicklighet genom hårt arbete.)

Sedan inser jag något senkommet varifrån inspirationen kommer till att sparka på människor som ligger ner eller hoppa jämfota på bröstkorgen eller i ansiktet på någon.

Om jag ska välja så föredrar jag Tchaikovsky och Svansjön framför Bruce Lee.

Lyssnat på Allan Petterssons nionde symfoni.

Har aldrig hört den tidigare.

Gripande.

Jag övervägde att byta musik och lyssna på något annat, när jag tog min kvällspromenad i området. Det var varmt ute samtidigt som regnet hängde i luften. Funderade på Motörhead, ville höra Lost woman blues, med Lemmy. Men det hör mer till en annan typ av träning. När jag promenerar lyssnar jag på klassisk musik. Så det blev samma igen. Johan Sebastian Bach ger mig något just nu som jag inte finner någon annanstans. Och jag lyssnar bara på Johannespassionen i en inspelning med John Eliot Gardiner. Om och om igen. Som ett barn som vill höra samma godnattsaga varje kväll. Det repetitiva har alltid varit min styrka, och min svaghet.

Den spanske flamencogitarristen Paco de Lucia har avlidit. Jag hörde honom en gång för många år sedan i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Det var sommar och regn, strilande men ändå intensivt. Jag visste knappt vem Paco de Lucia var.

Först spelade den svenska gitarrduon Guitars Unlimited. Det var tekniskt fulländat, men det regnade som sagt, och jag började frysa.

Så kom Paco… Jag har absolut för mig att han spelade med Al di Meola och John McLaughlin. Men jag är inte säker. Jag minns bara Paco de Lucia.

– Swedish summer, var det enda han sa, när han stämt klart gitarren och tittade ut på oss där vi stod i gräset, med regnjackor och paraplyer.

Sedan slog han an de första flamencoackorden. Och värmen återkom.